I förra veckan var vi ju på dagvården för att kolla upp Ludvig så han inte drog på någon infektion. Han visade inga egentliga tecken mer än att han fnyste och tog på sin näsa mest hela tiden och att tvången ökade lite. Hans ena ben och fot svullnade upp varje kväll och någon gång tidigare så har det ju varit en infektion när hans ben svullnat (konstigt men så är det med Ludvig, det är aldrig som hos alla andra).
I varje fall, när vi var hos läkaren så berättade jag varför vi var där och mina tankar är då, undrar hur Ludvig känner sig, där sitter han och jag bara gissar vad som fattas honom. Jag berättar om de tecken vi ser. Undrar så vad han tänker, tänker han att du är helt fel ute mamma, fattar du ingenting? Eller är han glad och tacksam över att jag uppmärksammar att något inte stämmer eller är det enbart ett nytt tvång det här med näsan?
Han var så superduktig, när läkaren skulle lyssna på lungorna så sa hon till honom att andas djupt och det brukar han inte göra. Denna gång försökte han verkligen andas lite djupare än normalt. Det var en mycket förstående läkare på plats på dagvården denna dag och lyssnade verkligen på oss. Det lät bra på lungorna, han var ytterst lite röd i ena örat men ingen inflammation och halsen såg fin ut.
Vi fick allerginässpray som han får nu och det verkar hjälpa lite så det fortsätter vi med och så varvar vi med koksaltsnässpray.
Det är många gånger jag funderar på vad Ludvig tänker när vi pratar här runt omkring, helst när det handlar om honom. Jag försöker att prata "med" honom, att alltid försöka komma ihåg att säga, du Ludvig ska vi berätta vad du gjorde idag eller vad säger du Ludvig, är det där du har ont eller något i den stilen men det är ju inte alltid det går och eftersom vi inte alltid får gensvar så är det svårt men...hade vi varit helt fel ute så tror jag att Ludvig hade protesterat.
När vi kommer till läkare så infinner sig det alltid ett lugn hos honom och han är så fantastiskt duktig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar