Anhöriga

I denna och förra kursen har vi läst om verksamheter, handlingsutrymme, organisationer, lärandemiljöer och så vidare. Nu kommer vi till gruppsykologi, att leda personalgrupper och lite sånt smått och gott.
I torsdags hade vi introduktion på denna kurs som startar nu och då kom vi in på att prata om anhöriga. Många i klassen arbetar eller har arbetat med personer med funktionsnedsättningar eller inom vården. Det kom då upp hur man bemöter anhöriga för det är ju en sån jobbig målgrupp. Det är anhöriga som gör att de anställda inte kan utföra sitt arbete ordentligt. Det är de som orsakar nervositet hos de anställda så det begås misstag och så vidare.

Jag kunde då inte vara tyst så länge utan sa att jag är en sån...en sån där jobbig anhörig.
Min fråga är då, är det vi anhöriga som är så jobbiga eller det är faktiskt så att det är hela situationen som gör att vi är dryga, att vi ifrågasätter, ställer krav och så vidare.

Jag tänker så här, vi får en diagnos på vårt barn. Det ställs krav på att vi ska träna våra barn, vi ska finnas där och hjälpa dem, vi ska själv läsa på för vi får ingen direkt info om vad vi kan göra. Sen kommer vi till skolan, det finns inga pengar till resurser, vi får överklaga och kämpa för att komma någon vart. Inom vården är det likadant, personalbrist och misstag sker och vi finns där för våra anhöriga, får hjälpa till att trösta , hjälpa, överklaga och anmäla när något har inträffat. Vi får en diagnos och hjälp med hjälpmedel men även här så är det omgivningen, andra som har liknande svårigheter som berättar om vad det kan finnas för hjälpmedel. Allt tar sådan tid, väntetiderna är enorma och tid är kanske inte det som det finna mest av i många situationer.
Det handlar om att ansöka om assistanstimmar, berätta om allt som inte ens barn eller anhörig kan när man egentligen bara vill skrika ut de bra bitarna, det som faktiskt fungerar.

Kan det vara så att det behövs satsas mer på de anhöriga, mer hjälp kring hela familjen när de sätts i kris i form av en sjukdom eller en funktionsnedsättning som kräver så enormt mycket av alla i omgivningen. Kanske om vi hade vågat lita på vårt system, på vårt samhälle, på vår vård, då kanske det hade varit lättare att släppa taget kring våra anhöriga när de flyttar till annat boende eller till korttidsboende eller bara när de hamnar på sjukhus.

Så vad säger ni, ni som arbetar inom vård, omsorg, korttidsboende, LSS boende eller något? Är vi bara jobbiga, vi anhöriga? 

Och vad säger ni, ni som är anhöriga, är vi bara jobbiga och kan det tänkas att bara släppa taget kring våra nära och kära? Vad tror ni ligger bakom att personalen känner att anhöriga är jobbiga?

Kan vi mötas på vägen någonstans eller?

Allt handlar om pengar, resurser, makt och ett system som ser bra ut i lagarna men som kanske inte fungerar fullt ut i verkligheten eller???

Jag säger inte att all personal säger att anhöriga är dryga och jobbiga. Själv brukar jag fråga om jag är för dryg eller om jag ställer för höga krav. Eller så förekommer jag personalen genom att säga, ja du jag är en sån där dryg mamma som...Vi har stött på många bra och som verkligen vill barnets bästa och mött oss halva vägen men jag tror ändå det råder brist på kommunikation mellan personal och anhöriga i många fall.

Jag hoppas det är något som kan ändras för hur kul är det att vara den där jobbiga anhörige :-)

Önskar er en skön kväll och en bra vecka!