Att aldrig veta

Våra halsprov visade inget så det måste vara virus som de alltid säger på vårdcentralen. Tydligen smittar vi varandra här hemma med en massa virus.

Det är så svårt att gå den där balansgången med Ludvig, att veta hur det egentligen är med honom, när det är dags att åka in med honom. Vi har fått ner hans feber men det får vi oftast ganska snabbt eftersom vi ökar hans dos med cortison men sen vet vi inte så mycket mer eftersom han inte kan prata. Vi kan bara gå på hans allmäntillstånd och det är inte alltid så lätt. Hans näsa rinner inte så mycket och han nyser inte speciellt mycket, febern lurar där bakom cortisonet men vad är det mer, är det bara en förkylning eller har han ont i sin hals eftersom han har lite svårare att svälja nu.

Ludvig är relativt pigg och glad men han är otroligt seg, allting tar så mycket längre tid än vanligt. Han äter knappt inget alls, är så tacksam över knappen. Imorse fick han ligga kvar i sängen eftersom han inte ville stiga upp och då fick han alvedon, cortison och mat i knappen och kom sen inte upp förrän vid tio. Det hade vi aldrig kunnat göra tidigare när inte knappen fanns, då hade vi varit tvungna att ta upp honom för att få i honom tabletterna.
Det blev många timmar vid köksbordet idag eftersom han inte ville göra något annat men vi lät faktiskt honom sitta där eftersom han inte var missnöjd där. Vi erbjöd inte mat mer än när vi själv skulle äta eller när han fick sin sondmat, han kom inte vidare vid måltiderna och han accepterade faktiskt när vi tog bort honom trots att han inte ätit det han brukar och då känns det ännu mer som om det är något som inte står rätt till. Han sov också till efter åtta imorse och det var länge sen han gjorde det.

Vi får se hur natten och morgonen är, annars ringer vi nog barnkliniken och hör om de vill ta lite prover på honom.