Allt för min syster

I lördags såg jag filmen allt för min syster. Vet att jag har funderat tidigare på att se den men att den ligger för nära mig, att den tar upp det känsliga men nu kände jag mig redo när den visades på tv.

Den fick mig att tänka och känna så mycket, otroligt gripande film. Idag var jag hos psykologen och pratade, det var ganska länge sen sist och tidigare har vi mest pratat runt om i familjen, hur det går med Ludvig och Nora och det blev mycket av det också men han ställde frågan idag, vad är du mest rädd för? Min största rädsla är att förlora Ludvig såklart men en sak som jag är mer rädd för är att han måste lida, det plågar mig mest och ännu mer efter jag sett filmen. Här kunde dottern prata, säga hur hon kände men det kan ju inte Ludvig.
En sak som jag själv jobbar med dagligen är att våra barn är helt olika individer med olika behov. Det händer ofta att jag tänker, men det kan ju inte Ludvig göra så då får inte Nora heller göra det. Innerst inne vet jag att det är helt fel tankar men de bara ploppar upp från ingenstans, tänk om Ludvig blir ledsen om Nora får göra det. Vi låter verkligen våra barn få utlopp för deras olika behov och det är också därför vi ofta delar på oss och gör saker uppdelade som familj och så får jag trycka bort den där känslan om orättvisa mellan barnen.

När jag tänker tillbaka i december, när Ludvig verkligen var nere och inte ville göra någonting mer än ligga i sin säng eller att åka bil då hugger det till i mitt hjärta. Jag vet inte hur många gånger jag låg i hans säng, tätt intill honom och klappade honom på huvudet, eller körde runt med honom i bilen medan tårarna forsade, Frågade honom om hur jag skulle kunna klara mig utan honom, hur ska jag någonsin kunna klara mig utan honom, min prins, min krigare. Efter en vecka insåg jag och kom till att tänka på att jag hört det förr, jag kan ju inte lägga över det på honom, han ska inte ha dåligt samvete över att lämna oss. Istället måste jag uppmuntra honom, att våga säga att jag kan släppa taget om honom om det verkligen var det han ville. Som sagt jag fick inga svar från honom men jag fortsatte att prata med honom om att jag kommer fortsätta kämpa med honom, sida vid sida så mycket han själv ville/vill. Det var med mycket ångest jag tvingade honom att åka med till barnkliniken för att sätta sonden men samtidigt kändes det som det var det han själv ville, han sken upp inne på sjukan. Jag lyssnade på mitt inre trots alla tårar o ångest som förra december orsakade.

Nu är vi i en bra period, han får näring genom sin sond i magen, han får tillräckligt med vätska och han får i sig sina mediciner utan en massa bråk. Vi rustar genom att samla mycket energi nu för vi vet att till hösten faller han troligtvis igen men jag har lovat både mig själv och honom att alltid finnas vid hans sida oavsett vilket val han gör.

Som sagt, jag är rädd för att förlora honom och ovissheten är fruktansvärd, ingen kan säga om det är något/några år eller om det är många år kvar. Vi kan bara fortsätta leva här och nu, ta vara på varje minut av vår underbara prins och den dagen han inte vill mer och visar det klart och tydligt ska jag vara så redo jag bara kan för att släppa taget om honom.

Vi pratade om det idag också hos psykologen, att man inte hela tiden kan leva med rädslan utan måste försöka se det positiva i livet och det gör vi faktiskt så gott det går. Ingen kan rå på när nattens mörker kommer, då kommer oftast också de tunga tankarna och det kommer då och då att jag mest ligger och väntar på ljuset för att kunna stiga upp och arbeta bort de tunga tankarna. Som tur är så är det inte så ofta.

Dystert inlägg men jag skyller det på filmen ;-), vi har det faktiskt mycket bättre i det psykiska än vi haft det på bra länge, det är stabilare just nu.