Jag funderar så mycket på det här när en familjemedlem drabbas av en sjukdom. Det är ju inte bara det sjuka barnet som drabbas utan hela familjen. Visst finns det stöd att få men är det egentligen tillräckligt stöd och vad mer hade man kunnat göra för att hjälpa alla dessa som drabbas.
I morse när Nora vakna sa hon direkt, mamma kan jag få leka med den, kan du skicka sms och fråga om vi kan leka och så vidare. Det gör då så ont i mitt hjärta att säga, det är ju inte så lämpligt idag eftersom Ludvig inte mår bra. Nora blir arg och sur och säger men jag kan ju vara hemma hos dem.
Men det är ju inte så lätt för vi vet ju aldrig om vi måste åka in med honom och hur gör vi då om Nora inte är hemma. Och om vi tar hit en kompis, hur gör man då om vi mitt i alltihopa måste åka iväg, det är ju inte så schysst att kasta ut kompisar så direkt.
Vi försöker verkligen göra så att inte Nora kommer i kläm men ibland går det bara inte.
Idag åkte jag och morfar in med Ludvig och Kristian och Nora var hemma. Då kom det en kompis och knackade på så hon hann leka en liten stund innan hon var tvungen att åka hem till mormor medan jag och Kristian bytte av varandra.
Det är som sagt en hel familj som drabbas när en medlem blir sjuk och det är ibland väldigt svårt att vara alla till lags.
Önskar er en fin lördagskväll! Nu ska jag slänga mig i soffan och se en film och vila mitt stackars trötta och onda huvud.
Förstår att det är tufft för Nora ibland, hon får ta hänsyn... samtidigt är hon omgiven av varma kloka människor som bryr sig om hennes välbefinnande. Familj är man ju i vått och torrt på nåt vis. Bara att du har den här medvetenheten gör säkert att du kompenserar Nora på många sätt. Tänk så bra hon har det att det alltid finns någon hemma i huset efter skolan t ex. Kramar från Karin
SvaraRadera