Vi har påpekat om Ludvigs ben och som jag skrev i tidigare inlägg så skulle de från ortopedtekniska skicka med en förfrågan till ortopeden vilket de gjorde.
När Kristian sen var på Hab med Ludvig för att träna så pratade han med sjukgymnasten och han sa att ortopeden hade kollat tidigare plåtar och att de inte såg konstiga ut utan Ludvig skulle sättas upp för ortopedkonsultation till hösten. De tror inte att det kan hända så mycket på denna korta tid (kort tid, sju månader). Sjukgymnasten mätte lite på skillnaden på Ludvigs ben och han fick det till ca 2,5 cm skillnad men skulle fortsätta mätningen gången därpå.
Sagt och gjort, gången därpå så tränade Ludvig först på plattan och sen skulle de mäta och Ludvigs ben fördes utåt i någon konstig vinkel ( vet inte riktigt hur för det var morfar o pappa som var med) men de var tvungna att avsluta mätningen då Ludvig visade tydliga tecken på smärta. De skulle testa igen nästa gång.
Behöver jag säga att bara här börja jag koka så smått, det är ingen ortoped som vill titta till honom förrän till hösten för de anser inte att det kan hända så mycket på så kort tid. Kanske en ny röntgen hade varit på sin plats eller???
Mitt huvud gick på högvarv och jag skickade iväg ett meddelande till Ludvigs läkare och dagen efter ringde jag kuratorn för att höra om hon kunde se om läkaren var i tjänst. Vi hade sådan tur att hon skulle på möte med honom samma dag (i fredags) och skulle höra med honom.
Jag sa till henne som jag skrivit till honom, att jag kanske är en hönsmamma men jag vill gärna ha ett utlåtande om vad de tror, de som känner till Ludvig och hans sjukdom (vilket de alla på Hab säker också gör men inte i samma utsträckning).
På eftermiddagen fick jag svar från läkaren och finare ord har jag nog aldrig hört. Han skrev, du är säkert en hönsmamma men det är de som får kycklingarna att överleva. Självklart fixar han en remiss för en ny höftledsröntgen för det kan ske snabba förändringar.
Denna läkare gjorde min helg alldeles underbar, han fick mig att tänka på annat eftersom jag vet nu att en röntgen kommer att ske inom det närmsta.
Det tråkiga och jobbiga är känslan över att behöva köra över några på vägen eftersom de inte riktigt vill lyssna på oss. Men vad gör man inte för sina små kycklingar? Det enda som rör sig i mitt huvud är hur ont Ludvig egentligen har av sin höft, tänk om det är något som hoppat ur led? Vi ser ju försämringarna, det är vi som lever och går med honom dagligen. Det är vi som ser hur mycket svårare allt blir för honom. Är inte han värd det bästa, att slippa ha ont eller i varje fall att ha mindre ont.
Detta är intressant med tanke på det arbete vi skriver om i skolan nu, vad är det som gör att vissa föräldrar inte orkar ha sina barn kvar hemma hos sig utan måste lämna bort dem. Nu handlar det inte om barn som Ludvig utan inom autismområdet men ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar