Att tolka och förstå Ludvigs behov och vad det är han vill är nog den svåraste utmaningen. Det är den svåraste uppgiften för alla som arbetar med barn med speciella behov, att faktiskt se och förstå vad personen "säger".
Varje litet tecken, varje liten signal som måste tolkas och bekräftas.
Ludvig är väldigt tydlig i många bitar och vi förstår honom ganska väl här hemma.
När han går på toaletten så står han upp och kissar, behöver han göra annat så vrider han lite på kroppen så vi kan hjälpa honom att sätta sig. Vill han snyta sig drar han ihop hela näsan och drar in luft, behöver han spotta så är munnen stängd och ljud kommer, vill han loss från rullstolen så tar han på bältet och så vidare.
Förförra veckan så vaknade Ludvig väldigt tidigt och han var så ledsen när vi tog ner honom för att åka till skolan, hans underläpp darrade och han var helt förtvivlad så vi kunde inte skicka iväg honom till skolan. Förra veckan var han där tre dagar och det fungerade bra. I torsdags hade vi ett läkarbesök så då var han hemma hela dagen. Hela helgen har han mått riktigt bra, han har sovit bra och varit tydlig i vad han har velat. Men så i natt var det dags igen, han vaknade klockan tre och ville inte somna om. Han steg upp, åt sin frukost och gjorde alla morgonrutiner men sen var det dags att åka till skolan och han blev sådär förtvivlad igen. Vi försökte få på honom ytterkläderna och förklara att vi kunde hämta tidigare och att han skulle komma hem igen och ja vi försökte med allt men han var så ledsen. Till saken hör att Ludvig aldrig gråter, oavsett vad eller hur ont något gör så gråter han aldrig så vi måste ta detta på allvar. Han försökte dunka sitt huvud i golvet och han drog i sitt hår. Så vi kunde inte skicka iväg honom till skolan. När han sen kände trappan och att han fick gå upp igen så blev han glad och nöjd igen.
Det kan tyckas att vi ger efter för honom, att det är han som styr men han brukar verkligen gilla att åka iväg på morgnarna och han brukar inte göra motstånd. Vi har pratat med Ludvigs läkare och han säger att självklart måste vi lyssna på Ludvigs signaler eftersom det är det enda sättet han kan göra sin röst hörd på.
Men...det är inte alltid vi kan förstå och då uppstår frustration. I fredags grillade vi och Ludvig var med ute och tände grillen så som han alltid gjort förut. Vi försökte få honom att sitta i hänggungan men det ville han inte så vi tog in honom igen. Jag var här inne med Ludvig medan Kristian och Nora var i trädgården och grillade. Jag såg på Ludvig att hållningen sjönk ihop och han borrade ner huvudet i saccosäcken vilket innebär att det är något som stör. Jag försökte prata med honom men så kom den där darrande underläppen och vi blev helt oroliga att det var något på gång. Efter lite försök med olika saker så fick han ta på sig kläderna och så satte vi honom i rullstolen och så fick han vara med ute på trädäcket och lukta medan vi grillade och gissa vad...det var det han ville för när vi sen gick in så var det inga problem utan han satte sig utan protest och åt av maten.
Så det jag egentligen vill ha ut av inlägget är vikten av att faktiskt lyssna/se och bekräfta den person du arbetar med. Många av de människor som har behov av hjälp har stort behov att faktiskt få vara med och bestämma över sitt eget liv. Vi som kan kommunicera, vi berättar om vi har ont i magen, om vi vill ha kaffe eller te, om vi vill ha mat eller om vi mår lite sådär konstigt och faktiskt behöver stanna hemma från arbetet. Så att arbeta med personer som har svårt att kommunicera, det kräver så mycket mer än någon kan förstå tror jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar