söndag 24 maj 2015

Sex år

I onsdags var det årsdag med Ludvigs diagnos. Det är galet vad tiden går, sex år med ALD, vi går in på år sju med denna djävuls sjukdom och det är med väldigt blandade känslor.
Redan dagarna innan börjar rastlösheten krypa i kroppen och jag får svårt att sova. När jag sen tittar i kalendern förstår jag varför denna känsla infinner sig i kroppen.


Såhär stod det på min Facebook denna dag:

Sex år är lång tid. Ännu längre tid för en snart 11- årig kille som borde få vara med sina kompisar, springa, spela fotboll o vara så som andra elvaåringar.
Idag är det sex år sen det där fruktansvärda läkarsamtalet kom, det var då vi förstod att det var något verkligt hemskt Ludvig drabbats av.

Trots att funktion eftet funktion tas bort från honom så kämpar han på. En vilja av stål o envis som en åsna (kanske som sin mamma o morbror 😉).
...
Jag är stolt mamma till denna fantastiska kille som har en kärlek till livet o en livsgnista som få
Jag satt o läste tillbaka på bloggen o minns de roliga kommentarer som så ofta kom från honom. Två av dem är när han frågar pappa när vi åker bil, vem är det som inte sjunger så vackert 😀 o en dag efter ett besök på dagvården säger han till sköterskorna, vi ses nästa gång men jag hinner inte komma imorgon för då ska jag träffa läkaren 😂.
Denna underbara charmiga, roliga, smarta lilla kille. Jag kan än idag framkalla minnen av hans röst.

Så om ni har roliga minnen av Ludvig så berätta gärna, minnen lever vi för.
Idag går vi in på år sju med ALD och vi är tacksamma för varje år vi får. Vi fortsätter leva dag för dag, leva här o nu. Nu hoppas vi på ett skonsamt år med få försämringar.
Vi har lärt oss att livet är skört, ta hand om er o lev livet i nuet

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar