Samma sak var det denna gång. Ludvig ville inte stiga upp ur sängen, hans tvång ökade och han ville knappt ta sina tabletter. Ludvig ville absolut inte gå ut, han var som ett lejon när vi försökte ta bort honom till ytterdörren.Varje måltid tog så fruktansvärt lång tid så det slutade med att det mesta fick gå genom knappen.
Nu har han fått antibiotika mer än halva tiden och allt har lugnat sig. Det tar inte så lång tid vid måltiderna, han gör inte så mycket motstånd längre när vi ska ut och vi kan få honom ur sängen.
Om vi tänker efter så är ju alla dessa saker han gör ett sätt för oss att berätta att allt inte är som det ska. Vi vet ju att det är något men det kan ta ganska lång tid innan vi verkligen förstår vad det är som fel och det är så jobbigt för både oss och framför allt för Ludvig. Han måste känna en sådan frustration över vår oförståelse.
Denna bild fick jag skickad till mig idag när jag var i skolan. Ludvig var och gungade i trädgården vilket han inte har gjort på länge.
Underbara, fantastiska kämpe! |
Nu tar vi helg och laddar inför nästa veckas operation!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar