Livskvalitet

Vår sista kurs denna terminen handlade om livsförloppsperspektivet, från vaggan till graven. Hur hela livet spelar in över hur vårt livsförlopp blir. Ett riktigt intressant ämne och så djupt det kan bli om vi börjar gräva i det. Hela kursen var uppdelad i sju delar där vi hade inlämningsuppgifter på varje del inom livsförloppet, barn och ungdomstiden, familjebildning, arbete och försörjning, åldrande med olika former av funktionsnedsättning, tillgänglighet och så vidare. Vi läste även en självbiografi av en person med någon sjukdom eller funktionsnedsättning där vi sedan skulle skriva om en specifik åldersperiod och sen gjorde vi ett grupparbete av våra enskilda arbeten.

Vi talade om livskvalitet och vad det innebär. Kan människor med någon form av funktionsnedsättning ha samma livskvalitet som "friska" individer? Är det hela ben eller den friska kroppen som avgör om du har bra livskvalitet eller vem är det som avgör det?

På vårt grupparbete var det en som hade läst en självbiografi om en kvinna som drabbats av en obotlig sjukdom, det var bara en utgång och det var döden inom några år. En av våra gruppmedlemmar sa då, jag vet inte vad jag hade gjort om det hade drabbat mig.
Jag minns än idag när vi fick beskedet om Ludvigs sjukdom, jag trodde att jag skulle gå under, jag grät och grät och tyckte att livet var så fruktansvärt men efter ett par dagar hade jag tänkt om. Det är ju faktiskt bara jag själv som kan avgöra om vad för livskvalitet jag ska få. Ingen annan kan styra över det. Lättast hade det kanske varit att lägga sig ner och tycka synd om både sig själv och hela situationen men jag känner då att jag hade gått miste om för mycket i livet. Livet är mer värt att leva än att bara tycka synd om det som vi kanske hade gått miste om.

Andra som ser vårt liv kanske inte tycker att det är någon speciell kvalitet vi har på vårt liv då vi styrs mycket av Ludvigs dagsform och hans sjukdom men...det gäller att hitta de små ljusglimtarna och göra det som verkligen betyder något.
Ju mer och längre vi lever med Ludvigs sjukdom och hans funktionsnedsättningar så ser vi att det är omgivningen som gör det lite svårare att få den kvalitet som vi kanske egentligen kunde haft. Att tycka synd om personer med en funktionsnedsättning är inte det bästa. Att bygga lekplatser som inte är tillgängliga för personer med rörelsehinder medför ett utanförskap. Det fokuseras för mycket på allt det som man inte kan göra istället för tvärtom. Har inte alla samma rättighet till ett liv på lika villkor oavsett funktionsnedsättning eller inte.

Jag tror att om omgivning och samhället ser mer till individen och vad som fungerar så hade vi alla fått så mycket bättre livskvalitet.

För mig är ett leende från mina barn livskvalitet, att finna saker att göra som hel familj är viktigast av allt, att få uppleva saker med Ludvig trots hans svårigheter, att kunna få ett leende från honom när han åker karusell som gör att det kittlar i magen på honom det kallar jag livskvalitet. Att se honom njuta av sin glass och choklad, vem bryr sig då om näringsinnehållet när vi ser hur han njuter.

Det jag upplever som bra kan en annan uppleva som dåligt, det är bara individen själv som kan avgöra vad som är bra livskvalitet. Visst finns det många faktorer som spelar in men i slutänden är det trots allt vi själva som avgör hur vi upplever olika saker.

Vad är livskvalitet för dig och vad gör du för att uppnå en bra kvalitet i ditt liv? Finner du många hinder på vägen eller du ser det positiva och njuter av de små tingen i livet?

Så länge Ludvig själv vill kommer jag att försöka se till att han får den livskvalitet han förtjänar, självklart den allra bästa. När den dagen sen kommer, då han inte vill och inte orkar mer så ska jag ge honom den livskvalitet han behöver då, att våga släppa taget om honom.

Lev livet, njut varje minut och se varje person för den individ den är och inte enbart svårigheten hos personen.

Önskar er en skön vecka!