Barnakuten

Ludvig har varit lite sådär ett par dagar nu, han har vaknat tidigare och tvången har varit fler och det har känts lite olustigt från och till.
Idag ville han inte ta sin lunch, det tog lång tid och det var inte som det brukar.
Jag körde iväg strax efter tre för att fixa det sista och när jag var på väg hem så ringde Nora och sa att nu visste de varför Ludvig varit så konstig. Han hade kräkts ner hela soffan. På väg hem i bilen ringde jag till avdelningen för att höra och de skulle ringa tillbaka efter att ha rådgjort med läkaren.

När jag kom hem så sa de att vi kunde åka in till barnakuten med honom om vi kände att det behövdes. Jag tog tempen och den visade strax över 38 grader så jag tog beslutet att åka direkt. När vi kom dit var det en del före men jag visste ju att Ludvig skulle vara väntad men det verkade inte som tjejen i luckan visste det. Jag tog till att han är VIP, gillar inte att göra det men jag vill inte heller låta honom sitta ibland en massa annan smitta. När vi såg att han började slumra till så sa jag att han har Addisson och då fick vi komma in, förbi alla andra.
När vi kom in och de tog tempen hade den höjts till över 39 grader och han frossade så jag berättade om mina misstankar, att det var en början till Addissonkris och de gjorde allt de skulle för att underlätta.

Nu ligger vår lille prins under observation med skyhög feber och hög puls. Intravenösa mediciner är insatt och han får dropp. Nu hoppas vi han piggar på sig så han kan få komma hem och fira julafton med oss. Jag körde hem och hämtade Nora hos mormor & morfar och Kristian åkte in till Ludvig och sover där med honom. Morfar var med mig och Ludvig från början och det gjorde ont i våra hjärtan när Ludvig var så förtvivlad som han var under ett tag.

Kanske inte såhär vi brukar fira våra lille julaftnar men ibland har man inget val.