Polkagris

Förr älskade Ludvig polkagrisar och jag minns så väl när vi var på Legoland första gången, det var året efter Ludvigs transplantation. Ludvig satt i vagnen vi hade hyrt, han var så trött i sina små ben och vi förstod under den semestern att hans syn hade försvunnit helt. Han sa nämligen, mamma tror du verkligen att jag ser. Oj, vad det gjorde ont med de orden.
Ja i varje fall, han satt där i vagnen vi hade köpt en snurrad polkagrisklubba som han åt på. Han var så söt där han satt och smakade på den starka klubban och så blåste han ut precis som om han skulle göra sig av med det starka.

Vi har testat med godis och polkagrisar lite då och då under årens lopp men han är inte så intresserad av det. Han kan ta godis, stoppa in i munnen men sen spottar han ut det lika fort igen.

Förr satt vi alltid i soffan där uppe och  åt lördagsgodis men de senaste åren så har Ludvigs tvång och rutiner tagit över och han har vägrat ta något någon annanstans än vid matbordet och enbart i samband med att han fått sina tabletter och dricka. Allt måste göras i rätt ordning.
Igår tog jag en polkagris där uppe och satte mig och pratade med Ludvig och han luktade o luktade och jag frågade om han också ville ha en. Kristian gav honom en men han tappade den och verkade inte så intresserad av den. Efter en liten stund hittade han den och tog upp den och luktade på den och stoppade in den i munnen. Gissa vad, han spottade inte ut den utan tuggade på den och svalde.

Det går inte med ord att beskriva känslan av detta. För det första, han satt i soffan, stoppade in en godis där, utan att ha druckit eller tagit sina tabletter och sen att han åt upp den. Och han försökte göra likadant som han gjorde förr, blåsa ut det starka men det funkar inte så bra längre.

Min fantastiske kille, han förvånar oss för varje dag. Att kunna glömma sig så helt plötsligt. Vi kommer att fortsätta att erbjuda och rätt som det är så tar han något nytt. Rätt som det är så kommer den gamle Ludvig fram för ett ögonblick och de ögonblicken är oförglömliga.