Idag står det ännu en gång om Försäkringskassan i tidningen. Hur man lämnar orimliga besked och det via telefon.
Jag förstår verkligen att samhället måste spara in pengar och att Försäkringskassan har strikta regler "uppifrån" men...är det inte hög tid att inte bara följa alla mallar och ta för givet att alla fuskar. Varför inte ta person för person och se utifrån dennes perspektiv???
I detta fall som det står om här så handlar det inte om full sjukskrivning ens och planen är att återgå i arbete inom det närmsta. Jag blir så besviken, ledsen och rädd för var vi är på väg.
Att ta hand om ett allvarligt sjukt barn kräver så extremt mycket av en som förälder. Under en period med ett allvarligt sjukt barn har du som förälder aldrig tid att känna efter, sörja, ta hand om dig själv eller ens vara sjuk själv utan hela ens prioritering handlar om att få det sjuka barnet att må så bra det bara kan. Att få vardagen att fungera så bra som möjligt med allt vad det innebär.
Den dagen då barnet inte finns längre, så långt vågar jag knappt tänka men jag försöker. Det är då allt säkert kommer ikapp en, tankar på hur man har levt de senaste åren, hur livet skulle ha blivit, funderingar på vad som gått fel, hur mycket barnet gått miste om och ja hur mycket som helst. Om inte förr så är det nog då kroppen skriker av ångest och slutar fungera som den ska och då kommer Försäkringskassan och beslutar att man inte får vara hemma, att man är tillräckligt frisk för att jobba.
Det är säkert en del som kan bearbeta allt under sjukdomstiden men jag tror att de flesta föräldrar gör som oss, lever i nuet, gör allt för att barnet ska få allt det någonsin önskat sig eller få uppleva allt som barnet egentligen skulle få under så många år framöver. Här finns ingen tid att skjuta upp saker för det är hela tiden en kamp mot tiden, hur lång tid har man kvar med sitt barn. Det finns ingen tid att fundera, sörja, tänka eller känna efter. Det är bara att bita ihop och göra allt så bra som det bara går trots sjukdomar.
Varför ska då en myndighet ha rätten att avgöra hur jag eller mitt barn mår???
Jag håller med Madde - vi har ett väldigt bra skyddsnät som fungerar i de flesta fall, men sen verkar det finnas situationer som inte passar in i regelverket och då verkar det konstigt nog som att de mest otrevliga och känslokalla handläggarna som nappar åt sig just de uppdragen. Man hör om det gång på gång.
SvaraRaderaOavsett vad framtiden bär, så kommer det såklart finnas stunder då ni ser tillbaka på den här tiden. Och då vet jag att ni kan göra det med stolthet, för ni har verkligen gjort en massa bra val och sätter alltid barnen först! Sen kommer tillbakablicken förstås att innehålla mycket sorg och smärta - det har ju hänt så mycket som ingen människa skulle kunna ana och ni har ju förlorat mycket av det som är vanlig vardag.
Filmar ni lite vardagssituationer? För något år tittade vi tillbaka på filmer då Julia och Kata var små och det var så mycket jag inte mindes. Mest slogs jag av hur uppenbart trött jag själv var. Det har jag liksom inget minne av. Jag kan tänka mig att det kan vara mycket givande att se hur en måltid kunde vara när Ludvig var på ett visst humör, hur det är att få honom klar på morgonen osv.
Kram från Karin
Hej Madde!
SvaraRaderaFrågorna du ställer har malt runt runt i mitt huvud under flera år och faktiskt gett mig ett antal sömnlösa nätter! Det är också frågor som dessa som skulle kunna få mig engagerad politiskt. Liksom du blir jag så arg på denna kollektiva bestraffning - alla eller ingen och alla dras under samma kam! Jag har inga sjuka barn, men barn som är väldigt olika varandra och inte alls har samma sociala behov. Den ena stortrivdes på dagis och älskar skola samt fritids. Den andre har aldrig mått bra av dagis och ska nu återgå till att få vara hemma, men då innebär det att det första barnet inte längre har rätt till fritids. Hur man än gör, drabbas någon orättvist och som förälder har man tagits från rätten att få fatta individuella beslut. Jag har full förståelse för din oro och har alltid tyckt det varit hårt att du ska behöva kämpa mot F-kassan som du gör, det räcker med alla andra vardagliga kamper du får utkämpa! Du är verkligen en kämpe, jag kan bara hoppas du vet det och att det ger dig lite extra styrka de dagar du behöver det mest! Önskar dock att du får fler dagar då du bara får "vara"!
Stor kram,
Annika K