När inte hjärtat och hjärnan vill samma sak blir det kaos

Jag är inte den som inte vågar testa nya saker, de senaste tre åren har jag blivit expert på att testa nya vägar. Ibland samarbetar inte min hjärna och hjärta riktigt och då är frågan vem som jag ska lyssna på. Förra veckan var kaos mildt sagt, mycket möte, mycket känslor och rent känslomässigt kaos.

I måndags var det ju möte angående kommunikation men det har jag ju skrivit om, i tisdags var jag hos en öronspecialist med Nora, hon har problem med sina öron och har haft det ett bra tag. Läkaren kollade och mycket riktigt så är där fortfarande vätska bakom ena örat och trumhinnan buktar fel. Hon sa att eftersom hon har ett friskt öra så gör man inget så här, eftersom hon hör bra med ena örat. Hon ville träffa Nora igen om två månader och skulle det vara så att det rinner vätska eller vi misstänker en ny öroninflammation så ska vi ringa till henne och få en akuttid.

I torsdags var det uppföljning på projektet angående att bryta beteende och det var spännande. De sa att ska man bryta ett beteende så måste det ske något drastiskt och det vi fokuserade på var Ludvig och hans morgnar, då vi sitter ibland i timmar för att komma till start.
Deras förslag var att inte låta Ludvig göra något av det han brukar innan han kommer ner och tar sina tabletter utan vi skulle börja med att ge tabletterna där uppe, innan kläder o annat. Just för att bryta den onda cirkeln helt o hållet. Detta skulle vi testa två veckor, även om det kommer att bli jobbigt. Vi ska testa med belöning och att försöka hitta något som är belöning för Ludvig är som att leta efter en nål i en höstack, han fullständigt skiter totalt i om han får något eller inte (förlåt språket men så är det)

Igår gick då startskottet och som jag sa, jag är inte motvillig att testa nya saker men i detta läget kändes det så fel eftersom vi är så noggranna med rutiner för Ludvigs välmående.
Jag tog upp hans tabletter så han fick skaka på dosetten, hade pengar med mig och hans spargris så han fick känna på den. När han kände tabletterna så tryckte han bort min hand, försökte leta sig av sängen och sa bara aff aff aff (av). Jag gav mig inte utan pratade med honom lugnt o fint, att han skulle få stoppa pengar i sin spargris när han hade tagit sina tabletter, han fick känna på både pengar o spargris, när där är lite pengar ska vi till affären och köpa choklad, du ska få äta en hel chokladkaka på en gång när du har köpt den och så tog jag fram tabletterna igen. Han vägrade, tryckte bort min hand, ålade sig som en ål för att ta sig ur sängen, sa aff hela tiden och sen blev han helt still, helt apatisk tills han började protestera igen. Jag fick upp min frukost på Ludvigs rum, hann med både en och två koppar kaffe och vi började smsa mellan varandra här hemma (för att Ludvig inte skulle höra) om hur länge vi skulle hålla på. Efter två och en halv timme gav jag upp, då hade han varit apatisk vid ett flertal tillfällen, sparkat och fäktats ett antal gånger, fastnat i Ludvig världen flera gånger.
En sak gjorde han bra, han tog ner sin hand i pyjamasbyxorna och drog i snorren ( det var kanske inte så bra men jag förstod ju) och då fattade jag att han var kissnödig och det vill jag lova att han var :-)
Jag kan berätta att det är det värsta som finns, att se sitt barn bli så, att må så dåligt av en förändring, att bli apatisk och gå helt in i sig själv. Är det värt det???
Jag tog ut honom till soffan efter 2,5 timme och skulle försöka ge honom tabletterna där och då började han genast dra i sin pyjamas. Det var lika bra att ta av honom pyjamasen och ta på kläder och ta ner honom där nere.

Hela lördagen var i total kaos, inget blev normalt, han var som förbytt hela dagen. Inget flöt på, ingen måltid gick som den skulle, det var värre än vanligt.
Mormor&morfar kom och hämtade båda barnen efter lunch och tog med dem till skogen och det behövdes nog, all min energi försvann totalt och mitt hjärta vann över hjärnan.
Vet inte hur mycket och hur många gånger jag måste testa innan jag förstår att jag måste lyssna på min magkänsla.
Jag bad Ludvig om ursäkt flera gånger igår för att jag hade gjort som jag hade men även förklarat varför jag gjorde som jag gjorde.
Måste prata med gruppen på Hab, jag kan inte utsätta Ludvig för detta.

Idag tog jag upp Ludvig som vi brukar, gick in och sa godmorgon och satte mig vid sängen och gav honom glasögon. Han kände i mina händer precis som han letade efter sina tabletter och jag berättade för honom att jag inte tänkte bråka med honom idag och tvinga honom att ta tabletterna i sängen. Vi gick upp och han fick ta på sig sina kläder och gå ner som vanligt men han började tramsa direkt. Jag gav två godisbitar som belöning om han tog sina tabletter, han tog dem o kastade iväg dem. Han ville inte ta tabletterna eller frukosten så han åkte från bordet, upp o borsta tänderna och ta ögondroppar och sen satt han tio minuter på sitt rum innan jag hämtade honom och tog ner honom för ett nytt försök. När vi kom ner och han satte sig så skrattade han lite och sen kände han tabletter, godis och frukost och sen tog han sina tabletter. När han hade ätit sin frukost gav jag honom sina godisbitar eftersom han var så duktig men han kastade iväg dem.

Slutsats, det finns inget belöningssystem för Ludvig, har aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Han går inte att muta och jag vägrar göra något mot hans vilja.

Visst att inser att en förändring måste till men till vilket pris??? Jag hävdar att det inte handlar om tabletterna, det är inte de som är problemet. Jag kan inte ta på problemet och vi har inte lyckat klura ut vad det är men jag tror fortfarande inte att det har med tabletterna att göra.

Imorgon ska jag ringa Hab och prata med dem och höra vad de säger. Min hjärna säger, ni måste göra något för att få till en förändring men den vet inte vad och den är inställd på en jobbig tid. Mitt hjärta säger, jag kan ta en jobbig tid men jag kan inte se Ludvig må dåligt. Hur ska jag få dessa två att samarbeta???

Det handlar inte bara om att få till en förändring i Ludvigs beteende utan det är många andra beslut som oxå måste tas och det tär på både kroppen och knoppen.