Magnetröntgen

I torsdags när jag var på väg med Nora till öronläkaren ringde de från Dagvården för att prata om Ludvig. De hade bestämt sig för att göra en magnetröntgen på hans ben och de behövde då söva honom för att få bästa resultat. Jag var tveksam, vill helst inte söva honom om det absolut inte behövs. I varje fall så var Kristian redan på väg dit med honom men vi tog beslutet att de fick söva honom. Eftersom det var en akut beställning av en magnetröntgen och klockan var nio redan när de kom dit så var personalen så snälla och lyssnade på oss. Att söva Ludvig på eftermiddagen är ingen höjdare med tanke på sömnstörningarna. Så det blev att skjuta upp narkos och röntgen som till igår morse.

Så en fastande Ludvig som visste direkt vad det gällde. Han var så duktig på morgonen, vi satte på Emla plåstren och han lät de vara, tog ner honom och satte honom vid ytterdörren för att ta på ytterkläderna. Han gjorde inte en protest vilket han borde göra eftersom han inte fick någon frukost innan han skulle ut.

Uppe på Dagvården så var jag ganska hård, de var tvungna att sätta en nål på honom annars skulle jag inte vilja att han skulle sövas. Ludvig får panik över att få masken över ansiktet och det vägrar jag att utsätta honom för. De var väldigt förstående och lyckades sätta en nål på vår svårstuckne son. Jag var med under sövningen och Ludvig var så lugn och bara somnade i min famn och sen var det bara att vänta. Den väntan är så fruktansvärd, att vänta på att de ska komma och säga att han är vaken och att det har gått bra. Att söva Ludvig med de besvär han har är inte det mest säkra men han fick gott om extra cortison. Jag satt kvar tills de kom och flyttade upp honom till uppvak, då gick Kristian med honom och jag sprang över till skolan. Jag hade en handledningstid för ett arbete vi har i nästa vecka. Efter handledningen så gick jag upp till avdelningen och löste av Kristian. Då hade morfar kommit dit så jag och morfar stannade hos Ludvig och Kristian fick köra hem för att fixa lite och hämta Nora.

När de kom och tog blodtrycket vid två tiden så hade det sjunkit till riktigt lågt så de vågade inte låta oss åka hem. De tog om det efter knappt en timme och det var lika lågt då så det blev bara till att stanna över natten. De pratade med Ludvigs endokrinolog och han höll med om att detta var det bästa, att stanna över natten.

På sen eftermiddag kom läkaren med svaren på röntgen och det var i samma veva som jag upptäckte att Ludvigs dropp gick fel, all vätska han fått in i kroppen hade samlats ute i armen så hela armen var helt svullen. I varje fall, droppet kopplades bort och svaren visade inget brott på benet. Det var ju skönt men svaret var annars mindre kul. Det som visades var benskörheten, det är påverkan på skelettet i ett led i benskörheten. Så nu rekommenderas vila och idag kommer kirurgerna med vidare information om vad som ska ske i framtiden.

Jag körde hem vid fem, hämtade upp Nora hos morfar och sen körde vi och handlade mat. Vi åt och mös i soffan.