Undrar om det inte hade varit lättare att vara lejontämjare

Vi har det drygt och jobbigt en period igen, kan ni kanske räkna ut varför???

I helgen sa jag till Kristian när vi var ute, undrar om det inte hade varit lättare att tämja ett lejon än Ludvig. Just nu är det katastof, det är dags att byta till vinterkläder och det är inte populärt. Vi har kommit över vinterjackan i varje fall och det är ju bra bara det, vinterstövlarna funkade även de men de känns nog ganska lika som de andra skorna han har haft så...
I helgen skulle vi då ta på vantar och mössa men se det hade inte Ludvig tänkt sig. Mössan åkte av, vantarna slets av, vi tog på det och han tog av det. Det blev inte en särskilt lång stund på lekplatsen för all energi la han på att kämpa emot. Vi tog även ut rullstolen för vi ser att hans små ben inte fungerar alls som de ska men även där tvärbromsade han. Han tänker då inte sätta sig i en rullstol trots att benen inte bär honom. Han har byggt upp en grym styrka och det är verkligen svårt att hålla emot när han kastar sig och börjar åla sig ur ens grepp.
Nu har vi äntligen fått på honom vantarna men vi kämpar fortfarande med hans mössa, han vägrar, han ska bara ha sin keps.

Allt måste göras i hans ordning och vi kan inte ändra det en millimeter, har han satt sig för något så är det så. Förstår vi då inte vad det är han har fått för sig så slutar det med en katastof och vi har en hysterisk Ludvig som bara skriker och gnyr. Försöker vi ändra på hans ordning låser han sig totalt och det går inte att komma vidare.

Jag tänker så här nu, hans hjärna är väldigt skadad och vi ska väl vara glada över att han har den viljan han har och att han vill ha och ta den kontroll han kan. Vi kan se andra vägar när vi gör olika saker för vi har friska hjärnor men Ludvigs banor och de andra vägarna är skadade och då blir allt väldigt enkelspårigt. Vi får följa hans väg så gott vi kan, ibland hamnar vi helt fel men då får vi börja om på utgångspunkten igen och ta det från början. Som jag skrev tidigare, vissa dagar tryter tålamodet rejält och helst de dagar då vi väljer fel väg.

Det är tråkigt många gånger, att inte kunna göra allt som alla andra gör. Att aldrig kunna gå bort och äta middag, att åka bort och bara sitta ner och prata en stund, att alltid rätta sig efter Ludvig och hans behov men vår förhoppning är att han en dag ska känna sig så pass trygg att det räcker att vi är med honom någonstans och att han litar så på oss att han ska kunna äta, dricka, ta tabletter och gå på toaletten på andra ställen än bara hemma.
Min fundering på detta är om han känner sig orolig över att vi ska lämna honom någonstans, att han måste stanna där som han äter, dricker eller går på toaletten. Det är ingen som vet mer än Ludvig själv vad det är för tankar som rör sig i hans huvud.