Det gör så ont

Ludvig mår verkligen inte bra, tvången ökar och när det går emot honom så har självskadebeteendet återuppstått. Vi har haft det lugnt ett tag med det men idag har han börjat slå på sig själv igen och det tyder verkligen på att det är nått galet. Sömnen är det också problem med igen, det är inte många timmar per natt han sover vilket i sin tur leder till att inte jag heller sover många timmar i stöten.

Pratade med avdelningen imorse och de tyckte vi skulle ta det med läkaren på gastromottagningen där vi hade en tid till klockan tio. Hon är fantastiskt bra och tog sig tid att titta på Ludvig, känna på hans fötter, kolla hals och öron. Halsen såg fin ut, blodcirkulationen funkade men hans fötter såg svullna ut, ena örat var fullt med vax så det blev först ett besök på provtagningen för ett infektionsprov som inte visade något och sen blev det ett besök på öronmottagningen där de sög rent hans öra.

Så då står vi kvar o stampar med svullna fötter och tvångsbeteende som förstör så mycket för Ludvig själv. Jag kontaktade vår nödkontakt som i sin tur har kontaktat föregående neurologs sekreterare som skulle försöka boka in ett besök till honom under veckan. Jag försökte nå habiliteringen där vi har ansvarig neurolog nu men det var ingen som svarade där. Det är ju inte så att Ludvig väntar att bli sjuk tills de har mottagning, tyvärr.

Det gör så ont i mitt hjärta att se Ludvig såhär, idag grät han och det gör han aldrig och har inte gjort på flera år. Jag undrar så vad som är på gång. Förhoppningsvis är det bara hans kropp som spelar oss alla ett spratt, det håller jag mina tummar hårt för.

Så nu väntar vi på ett telefonsamtal.