Muta Ludvig, funkar det???

Vi har som sagt enorma problem med att få i Ludvig sina tabletter, han vill absolut inte och vi försöker med allt, allt från att han själv ska ta dem, vi stoppar in dem i munnen, vi använder oss av en spruta och sprutar in det i munnen men han är för smart för sitt eget bästa.

Jag har varit i kontakt med sjukhuset och de sa att om vi absolut inte får i honom dem så får vi åka in och igår morse var det nära att vi åkte för när vi har kämpat i över en timme då finns det inte så mycket tålamod kvar. Till slut tog han dem, det är ju också så att om han inte får i sig sina tabletter så kommer vi ju inte vidare till frukosten för så stor koll har han, inga tabletter då kan man heller inte äta frukost.

Ludvigs neurolog är inte på plats denna vecka utan en annan läkare ringde upp, som inte känner Ludvig. Vi pratade fram och tillbaka om hans medicin och om vi ska höja upp dosen och hur vi ska göra för att få i honom medicinerna. När jag berättade om att vi hade i tankarna att åka in med honom tyckte hon att det lät som en bestraffning, hon tyckte bättre om belöningar (hmm, hon känner inte Ludvig) och självklart håller jag med. Ingen hellre än jag hade mer än gärna belönat Ludvig, hade jag kunnat hade jag belönat med vad som. Hon sa, kanske han kan få se en film eller något när han har tagit tabletterna, nä det går inte för han är blind, jaha då kanske han kan få höra på någon bra skiva eller något sådant istället (han är inte intresserad av något som vi presenterar, han ska komma på det själv), mitt svar blev till slut att det enda vi skulle kunna belöna med är choklad men risken är då att han bara kommer att äta choklad och ingen mat eller frukost. Det kanske finns någon annan som kan ge honom tabletterna, hmm inte en chans för det har vi redan försökt. Vi kom inte längre än så här, vi höjer hans dos med tvångmedicinen och sen tyckte neurologen att jag skulle vända mig till Hab och psykolog och kurator för att de skulle hjälpa mig att hantera morgnarna.
Jag kan säga så här, det kändes som om jag ringde för ett pyttelitet ärende och jag kände mig som en hopplöst dålig mamma som har ett väldigt ouppfostrat barn som jag inte kan hantera. Det är inte så att vi inte har försökt och jag lovar, jag ringer inte till vården om jag absolut inte måste, tycker att vi redan har varit där så mycket.

Jag pratade med avlösaren eftersom hon tidigare har varit Ludvigs psykolog och frågade henne om vad psykolog/kurator skulle kunna hjälpa oss med, Hon känner oss väl och har sett hur vi har kämpat med allt för att Ludvig ska ha kommit så långt som han är idag. Hon visste inte vad de skulle kunna hjälpa oss med, kanske ett försök att lugna ner mig men så uppjagad är jag inte, inte ännu i varje fall.

I morse tog det ytterligare en timme för att få i honom tabletterna, trots att vi tog fram choklad och vi höll oss lugna hela tiden. Tror ni han tog chokladen??? Nä, han är för smart och han går inte att köpa.
Vi höjde dosen till dubbel och så hoppas vi att den trycker bort tvången ytterligare och att den goda sidan vinner och han tar sina tabletter som han ska.

Nu är det dags för veckohandling och sen blir det storkok med ärtsoppa.
Ha en bra dag!