Hoppet

Fick igår lite mejl angående föregående inlägg, att det gör så ont att läsa om Ludvigs förändringar och att vi inte vet hur länge vi har honom kvar. Jag blir så glad över era kommentarer och funderingar.

En klok kvinna sa till mig i helgen när vi pratade om att jag från dag tre efter diagnosen varit fullt fokuserad på att göra det bästa för Ludvig, att aldrig tvivla på att det inte kommer att bli bra, att inte falla ner och bara ligga och tycka synd om oss utan istället bara tänka framåt och försöka hitta lösningar. Då sa hon, det är precis så man ska göra, om du börjar misstro, tappa tron och hoppet då kommer Ludvig att känna av det och själv tappa gnistan. När hon sa det så började jag tänka om för jag har senaste dagarna bara känt att jag hoppats för mycket, att jag har glömt att se verkligheten och bara haft ursäkter för alla förändringar på Ludvig.

Jag kommer att fortsätta kämpa för Ludvig, jag kommer aldrig att förlora hoppet om honom men samtidigt måste jag vara realistisk och även se verkligheten. Vi kan aldrig veta vad som händer med honom eller vilken tidsram det handlar om, vem vet, min hjälte kanske överraskar mig igen när han får näring i sig och smärtan försvinner så...hoppet är det sista som överger oss.

Tack fina ni som skriver till mig, tack snälla Marianne som skänkte sina två chokladadventskalendrar till Ludvig, tack snälla Marie som skänkte sin dotters kalender till Ludvig, tack till mormors arbetskamrat som skänkte flera paket med Lindts chokladnallar till Ludvig.

Önskar er en skön dag!