De värsta två dygnen i mitt liv

Igår blev Ludvig opererad och innan narkos var Ludvig så glad och han busade och skojade med oss fast när klockan närmade sig 13,30 började han bli rastlös.
Operationen gick bra men han fick stanna lite längre på uppvaket eftersom han hade så ont och så hade de extra koll på hans salthalter i kroppen med tanke på Addisson.

Kristian stannade över natten och den var jättejobbig, Ludvig hade så ont och hade det riktigt jobbigt. Han lider av sina tvång, vägrar kissa någon annanstans än hemma men de mätte med ultraljud på blåsan. Någongång i natt skulle de försöka sätta kateter på honom, under en timme och tre sköterskor utan resultat. Imorse när han visade klart o tydligt att han behövde kissa så gjorde han sånt motstånd och skrek när han kissade.

Dagen har varit så jobbig för honom, han har sovit som en stock mellan smärtattackerna. Personalen har gett bra med smärtlindring men något stämmer inte. Han är stånkig i andning, han spänner sig, blir kritvit i huvudet, läpparna tappar färg och vid två kallades läkaren in och prover togs och ett nytt ultraljud på blåsan. Den var ganska full och vi fick Ludvig till att kissa men fortfarande i protest och lite i taget men tänk själv att behöva släppa sin kontroll.
I eftermiddags kom läkaren tillbaka om började prata om en kateter som opereras in i magen direkt i blåsan eftersom de inte vågade testa sätta en vanlig kateter så, så blev det bestämt. Hon trodde att smärtorna kom från urinblåsan, att den var så uttänjd.
Upp till narkos, sövas, operera in en ny sak i magen så nu istället för att ha en slang på magen har han två,

Läkaren kom ner och förklarade efteråt vad de hade gjort och vad som är tänkt. Denna ska sitta två veckor nu, all urin ska ut härifrån, inget rinner neråt, det kan bli komplikationer så han får antibitika i förebyggande blablabla.
När hon gått ut ur rummet började min värld gunga o snurra och jag sa till Kristian, vad sa hon egentligen, två veckor med en påse på magen och sen ska han tränas att börja använda blåsan igen. Varför???
När jag var på väg till uppvaket så mötte jag henne igen och frågade om den verkligen ska behöva sitta två veckor, han kommer säkert att börja kissa när vi kommer hem. Ehh, ja den ska sitta i två veckor om i fall hans urinrör är skadat. Så du menar att de kan ha skadat hans urinrör under natten när de plågade honom i en hel timme. Ehh, ja möjligtvis kan det vara så...

Hur tror ni att jag känner mig? Jag är arg, besviken, ledsen över vad de har utsatt Ludvig för. Att de har missat det allra viktigaste trots att vi har varit så tydliga vi bara kan, Ludvigs kontrollbehov, hans tvång. Varför försöker man under en hel timme sätta en kateter, inte ens under narkos, varför tappade de inte bara honom, det gjorde de efter fotoperationen, varför kollar man inte om urinröret är skadat innan man gör operationen???

Tusen frågor som dykt upp här allt eftersom saker o ting trillar på plats.
Imorgon ska jag kräva att en urolog ska kolla hans urinrör, är där ingen skada ska katetern ut och så får de leta upp var smärtan kommer ifrån istället. Har skickat ett mejl till Ludvigs läkare för jag kommer att hänvisa till honom imorgon vid ronden, han känner Ludvig bäst av alla läkare.

Tror inte jag kommer att kunna sova något inatt, jag är så fruktansvärt besviken o ledsen, det gör så ont i mammahjärtat.