Ludvig har inte visat många tecken på sorg eller att han har varit ledsen sen vi fick diagnosen. Han har mest visat ilska o frustration, bara ett fåtal gånger som han har gråtit av ledsamhet. Idag satt vi alla o åt kvällsmat o Ludvig pratade o skrattade o sa avlösarens namn o sen rätt som det är så ser vi hur underläppen börjar darra o han ser så ledsen ut. Då kommer de hårda orden, meningen som gör så ont i hjärtat, jag vill se, jag vill se på nått.
Tänk om vi bara kunde hjälpa på nått sätt, att inte det blev så många olika skador på honom. Samtidigt som det kändes skönt att han kunde sätta ord på det som gjorde honom ledsen så gör det så ont på oss andra.
Åh, lilla, lilla hjärtat. Vad det måste finnas en sorg inom honom. Fy, det är nästan som att jag börjar gråta när jag tänker på det. Men som du skriver, det är så himla bra att han äntligen kan börja sätta ord på det som känns. Det är verkligen jättebra.
SvaraRaderaStora kämparkramar till er!
Jag vet inte vad jag ska skriva Madde, känner mig bara ledsen. Det är ändå positivt att han kan uttrycka sin sorg. Hela hans lilla värld är ju totalförändrad.
SvaraRaderaKram till er
Marianne