Tack alla för er omtanke

Ni är fantastiska som peppar oss när det är som tyngst.

Det börjar gå bättre här, Ludvig börjar acceptera att man kan vara borta. Ringde till psykologen i tisdags kväll för att rådgöra hur vi skulle göra och om Ludvig kan ta skada av hans beteende. Hon tyckte vi skulle avvakta ett par dagar för att se hur det gick, kanske det är så att han behöver några dagar för att verkligen våga lita på oss, att vi inte lurar honom, att han ska till sjukhus eller nått annat obehagligt.

Det verkar funka, han äter (inte så mycket som vanligt men), han tar sina tabletter, han kan sitta still en liten stund. Han är fortfarande rastlös så vi måste gå med honom mesta tiden eller så får vi köra bil.

Häromdagen hade han gått så otroligt mycket och när han sen satte sig ner så var hans ben väldigt spastiska, de hoppade hela tiden trots att vi försökte hålla ner dem. Har fått en tid till neurologen i augusti så vi får mig höra då vad vi ska göra när detta händer.

Han är ju grymt envis, han vägrar sitta i sin rullstol även om hans ben verkligen hade behövt det ibland.

Undrar så var han har envisheten från :-)

Ha en skön helg!