Minne

I lördags var Ludvig med avlösaren och Nora fick följa med på ett hörn :-) så jag och Kristian körde iväg till Mobilia och fixade till Ludvigs glasögon så nu är alla paren okej igen.
Vi passade på att kolla lite på kläder och då säger Kristian, kommer du ihåg så glad Ludvig alltid blev när han fick nya fina kläder. Ja det stämmer, gladare och stoltare barn får man nog leta efter <3
Minnen väcks till liv och kanske om ni vill så kan ni väl skriva något som ni minns av Ludvig som han var tidigare, en rolig kommentar eller något som han har gjort eller hur han har varit som har fastnat i ert minne. Här är ju många som läser som inte känner Ludvig och som inte vet hur han var innan han blev sjuk.

Jag börjar själv att skriva några saker.
Ludvig var nog två, tre år när han fick en manchesterkavaj som han hade på sig när vi gick till dagis och jag kommer så väl ihåg när han gick där och sparkade i löven en höst och rätt som det är så säger han, jag är snyggaste killen i stan.

En annan sak var när vi var på ett dop och Ludvig hade fått nya jeans och när de skulle ta vatten på pojkens huvud fick alla barn gå fram för att se bättre och då står Ludvig där och så säger han, jag har nya jeans och dom har fickor och så stoppade han ner händerna i fickorna, jag tror de flesta på det dopet minns den repliken :-)

Ett av mormors starkaste minnen just nu är när de var på Mallorca och hon och Ludvig hade varit i havet och badat och det kom en ganska stor våg på dem och hon sa till Ludvig, den fick vi alldeles gratis och när de sen gick upp så sprang Ludvig i sanden och skrek på morfar, morfar, morfar vi fick vågen alldeles gratis och så skrattade han så hjärtligt som bara han kunde.

Ludvig var spänd inför att lillasyster skulle födas och var fullt med på att det var en syster i magen på mamma men när vi hade fått henne och hade haft henne hemma knappt en vecka kommer kommentaren, när ska vi lämna tillbaka henne.

Ludvig var en kille med glimten i ögat, väldigt social och sökte sig gärna till de vuxna, han hade ett grymt minne och hade full koll på vad alla i släkten hette och när de fyllde år, han pratade oavbrutet och skrattade i massor.
Idag är han inte alls social av sig, han vill helst vara för sig själv eller att man bara sitter bredvid honom. Han pratar fortfarande i massor men bara i ljud men det är inte ofta han är tyst, han skrattar hysteriskt men vi vet inte åt vad och minnena de har han kvar och vem vet, det kanske är det han skrattar åt. Han var full av humor och den sitter kvar men vi förstår den inte riktigt nu men ibland lyser det igenom och han busar vilt med oss :-)

Kan inget annat säga än att jag saknar den "gamle" Ludvig så det gör ont men jag är glad att jag har så många fina minnen av de första fem åren i hans liv. Önskar så att jag kunde ta lite av den smärta som plågar honom och att han kunde få lite ro i sin rastlösa kropp.