I onsdagskväll så gick Ludvig och la sig som vanligt och han hade varit precis som vanligt under dagen. Vid halv elva började han gny och låta i sömnen och jag tog tempen på honom och den visade 38,4 så vi fixade till Alvedon och extra cortison och medan Kristian fixade det började Ludvig låta mer och mer så det blev snabbt in med medicinen medan jag ringde till barnkliniken för att höra om vi skulle komma in och få medicin intravenöst, om det kunde vara Addissonkris han var på väg in i.
Sköterskan som svarade var en som inte kände till Ludvig och av henne fick jag till svar att hon kunde minsann inget om Addisson och vi kunde avvakta hemma och se om vi fick någon verkan på cortisonet och alvedonen annars kunde vi vända oss till barnakuten. Hmm, vilket bemötande och med tanke på ämnet vi läser i skolan nu, etik och moral så undrar jag verkligen var denna sköterska moral och etik låg.
Efter mycket tryck från min sida så skulle hon ringa en läkare på akuten och höra och sen skulle han ringa upp. En halvtimme senare ringde han och det var ingen bra svenska han kunde och hade inte mycket kunskap om Addisson han heller.
Eftersom vi fått ner febern själv beslutade vi att avvakta till morgonen för att ringa dagvården istället. Det blev inte många timmars sömn då Ludvig gnydde till med jämna mellanrum och vi var tvungna att hålla ett öga på honom så han inte blev sämre.
På torsdagen så ringde vi dagvården och på eftermiddagen fick han träffat en läkare och hans infektionsprov var för högt så det blev antibiotika och provtagning och odling från halsen.
Igår ringde jag endokrinolog sköterskan för att höra än en gång hur vi ska tänka när Ludvig får dessa febertoppar, vart vi ska vända oss. Hon blev allt annat än glad men hon var glad att jag ringde och berättade. Ludvig har fortfarande VIP och ska inte bli nekad att komma in. Det som gjorde mig mest ledsen var att sköterskan på natten inte ens tog hans personnummer. Nu visar det sig att hon inte ens gjort en anteckning att jag har ringt och läkaren har inte heller lagt någon anteckning om att han har pratat med mig. Endokrinsköterskan skulle ta det med endokrinläkaren nästa vecka då han var ledig igår.
Jag var på seminarie i skolan hela dagen igår, trött som bara den då Ludvigs sömn har varit katastrofal under senaste dygnen. På eftermiddagen, i slutet av skoldagen ringde min telefon med skyddat nummer och det var bästa läkaren som ringde, på sin lediga dag. Han var uppriktigt ledsen för hur det hade gott till. Han bad om ursäkt för deras bemötande och de måste ta vår oro på allvar och Ludvig ska aldrig bli nekad att komma in. Tyvärr så fungerar inte avdelningen på samma sätt som den gjort tidigare. Nu har två avdelningar slagits samman och personalen drar väl kanske inte riktigt åt samma håll.
Vi saknar verkligen den renodlade barntrean, all personal där som månar så om sina barn.
Nu ska vi göra ett försök med att åka direkt till akuten om det händer igen med Ludvig och väl där ska vi påpeka om att Ludvig är VIP. Känns inte helt okej eftersom där inte är personal som känner Ludvig men det lär de väl snart göra. Inte för att det är ofta att vi behöver åka in eftersom Ludvig oftast reder det själv.
Idag har vi varit inne igen, hans feber vill inte riktigt ge med sig så nya prover har tagits och infektionsprovet var lite högre trots antibiotika så idag gjordes en lungröntgen men den visade troligvis inget då ingen har hört av sig. Imorgon ska nytt prov tas och om det fortfarande är högt ska det sättas in intravenös antibiotika.
Idag när jag ringde så frågade jag direkt om det var någon som kände Ludvig så då fick jag prata med en som varit med från början med Ludvig och det känns så tryggt.
Vi gillar ju verkligen vår barntrea, vi har alltid känt oss så trygga där. Varför kunde det inte bara få vara kvar så. Det gynnar ingen mer än våra politiker att de drar in på personal inom vården. Jag blir så ledsen, rädd och arg. När ska de vakna upp och inse att en stor förändring måste till???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar