Undrar hur det känns

I fredags eftermiddag gick vi ut hela familjen till en lekplats. Medan vi var där kom det dit två flickor från Noras skola som sa hej Nora. Nora blev självklart superglad att de visste vad hon hette, de gick nämligen inte i samma klass, dessa två tjejer var nog ett år äldre. De tittade stort på Ludvig medan han klättrade och när vi sen gick bort till en annan del av lekplatsen såg vi att Nora var med tjejerna men det dröjde inte länge förrän flickorna kom bort till oss och fortsatte titta på Ludvig. Så frågar de, hur kunde han få den sjukdomen som han har? Ja du om vi visste det, vad svarar man egentligen på den frågan. Nora gick där sen för sig själv så jag gick bort till henne och tjejerna försvann från lekplatsen. Jag frågade Nora hur det kändes att vara på lekplatsen med Ludvig och hon svarar bara bra, jag frågade även hur det känns när barnen frågar henne om Ludvig. Då sa hon att alla alltid frågar hur han har kunnat få den sjukdomen och när jag frågade henne vad hon svarar så sa hon, jag bara säger att jag inte vet för jag var faktiskt bara en bebis när han fick den.

Det måste vara så jobbigt för henne, att behöva förklara. Vi blir såklart glada när barn frågar istället för att bara stirra. Det är mer vuxna som stirrar på Ludvig eller så vänder man bort huvudet för att slippa se. Jag undrar hur mycket hon får ta från andra om Ludvig, Nora är fantastisk till att berätta saker men inte när det kommer till Ludvig.

Trots detta är hon så stolt över sin bror och är gärna ute med honom.

Våra fina små hjärtetroll