I förra veckan kom första utkastet från Försäkringskassan om hur de tänkte när det gällde bilanpassning för Ludvigs skull. Vi behöver en större bil för att få plats med rullstol och assistenter, Ludvig behöver ett vridbart säte så vi slipper vrida våra ryggar när vi lyfter in honom i bilen, vi behöver skenor eller en ramp för att få in rullstolen i bagageutrymmet och ja ni ser det är lite av varje. Vi åkte runt och kollade på olika modeller och insåg väldigt snabbt hur dyra dessa bilar/minibussar är men vi behöver verkligen en. Vi har varit emot Ford båda två här hemma men valet hamnade där ändå. Wow vilken modell de hade för våra önskemål så det slutade med att vi nu har beställt en därifrån. Så nu tar det 12-16 veckor innan vi får den och sen ska den till bilanpassningen för att anpassas så vår fina prins kan åka som den prins han är.
Jag ringde åter till ortopeden för att höra med sköterskan om hon pratat med ortopeden och det hade hon. Hon svarade bara snabbt att en kallelse var skickad....på eftermiddagen låg kallelsen i vår brevlåda så den 8 april kommer Ludvig att opereras, bägge hälsenorna ska förlängas och min förhoppning är att det ska hjälpa honom att må bättre. Att det kanske är stelheten och de korta musklerna som gör att han har svårare att stå och gå. Det sista som överger mig är hoppet.
Fick hem från skolan att Ludvig är rastlös och mest vill vara uppe och gå men att det är jobbigt för honom så de frågade om en gåstol. Jag ringde då till vår sjukgymnast och frågade om detta och självklart ska han få testa detta så nu ska det bokas in en tid till hjälpmedelscentralen för att prova ut en sådan. Jag undrar bara, är det meningen att man själv ska veta vad det finns för hjälpmedel, att man själv ska ta reda på vad som finns eller förlita sig på att andra i samma sits berättar för en eller som i detta fallet, skolan. Detta var inget vi hade tänkt på eller visste fanns. Samtidigt som vi ska prova ut gåstolen så ska vi se över Ludvigs rullstol för att se så den inte har blivit för liten. Han växer ju och det är positivt.
Det enda stället det inte händer så mycket på är med mitt skolarbete, jag kommer längre och längre bak i mina studier. Än så länge har jag klarat mig på tentorna men senaste var jobbig. Nästa måndag släpps nästa och jag hoppas att jag hinner läsa lite denna veckan så jag inte ska behöva läsa in allt samtidigt som jag ska skriva. Detta var väl det som oroade mig mest när jag började plugga, att Ludvig skulle falla ner i en svacka, det tar på oss allihop i familjen. Jag vill verkligen ha denna utbildningen men jag börjar känna att jag inte är mer än människa och frågan är om jag kommer att orka hela vägen fram. Förhoppningsvis är det bara en liten dipp hos mig också, jag ska i varje fall ta mig igenom denna terminen. Vet att jag har fått kommentar tidigare att vi är två här med Ludvig och visst det är vi och vi delar ansvaret men ibland hade man behövt vara både fyra och fem extra armar och huvud för att reda det. Helst när tvången tar över eller när han kommer in i självskadebeteendet, då behövs det många extra armar för att hålla rätt på honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar