På väg ner

Jag känner mig så otroligt trött och sliten. Det händer alldeles för mycket negativt i vår omgivning, saker som jag inte kan gå in på men som absolut inte hade behövts just nu.

Ikväll när Kristian gjorde vid Ludvig sa han att Ludvig hade lite konstigt beteende, som om han inte mådde helt okej. Jag frågade på vilket sätt men han kunde inte sätta fingret på det. Det tog inte mer än en kvart efter att Ludvig lagt sig förrän han kräktes. Nu har han fått två extra kortison som han har fått behålla. Jag har ringt avdelningen och rådfrågat dem men de visste inte riktigt, det var ny personal som inte visste vem vi var.
Läkaren från akuten ringde upp och vi kom fram till att vi avvaktar och ser om han kräks mer för då måste vi åka in.
Så nu står vi frågandes, varför kräks han en gång, är det kortisonbrist, förstoppning, magsjuka, något han har ätit. Hade han fått feber eller något annat kan man sätta det i samband men just nu var det bara en kräkning...än så länge i varje fall.

Det som svider mest är FK:s beslut, att dra in ersättningen för att vårda Ludvig, att han anses som frisk om inte läkaren ger oss nytt läkarintyg. De slipper sitta med ångesten över varje förändring som sker med Ludvig, de slipper vaka honom vid sådana här situationer, vaka eftersom Ludvig inte kan prata och säga vad som händer i hans lilla kropp, de slipper all kontakt med barnklinik för att rådfråga hur vi ska göra, de slipper ta alla tvångssituationer helst i ett sådant här läge, att ge tabletter efter kräkningen, hur förklarar du det för ett barn med tvång, nu ska du ta tabletten trots att de inte hör hemma här vid denna tidpunkten. De slipper att tyda varje liten signal från honom, observera honom för att inte missa något som kan leda till en katastrof och ett megautbrott. Vi hör ofta från omgivningen, hur kunde ni veta detta??? Ja säg det, vi har lärt oss läsa av Ludvig i de flesta fall.
Det bästa var att läkaren sa, ja vaknar han under natten kan ni ju alltid ge honom något lätt att äta...jovisst, lätt som en plätt till en med kontrollbehov/tvångstankar.

Jag är så fruktansvärt rädd just nu för vad som kommer att hända med oss, vi väntar på FK:s beslut så fort de har fått in nytt läkarintyg, på fredag får vi domen om han platsar på särskolan.
Vem tar annars ansvar för Ludvig om de tvingar mig i arbete? Eller vad ska vi leva på? Var ska de sätta Ludvig om han inte får vara på särskolan?
Tror ni att jag sover gott om nätterna...rätt gissat, det var länge sen jag sov så dåligt som jag gör nu.

Jag är inte arg o bitter på FK, jag förstår att man måste granska och hitta fuskarna men...jag har erbjudit dem hem till vårt hem för att se hur vi lever.
Jag är inte arg på de nya reglerna för särskolan eftersom det har blivit felplaceringar men...kanske man kan underlätta för de där det finns en klar diagnos.

Det känns som om jag har hamnat i en svacka och det är tungt att komma upp. Upp kommer jag så småningom men det känns som en lång väg kvar. Ge mig lite energi, min egen är slut.