Idag skulle jag och Ludvig åka till hjälpmedelscentralen för att prova ut en ny rullstol till honom och då skulle vi lämna Nora på dagis innan dess.
Nora ställde frågan till mig, varför får inte Ludvig följa med in och lämna mig på dagis, varför måste han sitta i bilen. Jag blev helt ställd, han sitter i bilen för det går fortast så men jag frågade henne om hon ville att han skulle med in och till svar fick jag, ja jag vill mina fröknar ska träffa honom.
Självklart ordnar vi det, vi sticker fem minuter innan om det är så du vill och det ville hon.
När vi kom in till dagis var inte Ludvig så road, han var mest arg över att vara där. Tror det väcker dåliga minnen, om allt som hänt sen han slutade där. I varje fall så gick vi in och Nora sken upp som en sol när hon hittade sina fröknar och de fick träffa Ludvig. Hon log med hela ansiktet och hela hon lyste av stolthet <3. Inte ett ljud eller en min av ledsamhet trots att några pojkar som Ludvig har gått tillsammans med tidigare ställde sig på rad och bara stirrade på honom utan Nora bara såg så nöjd ut.
Det värmer så att se att Nora är så stolt över sin bror trots att han tar så mycket tid från henne. Hur kan man någonsin återgälda allt detta till henne. Vi försöker ändå ge henne den tid och uppmärksamhet hon behöver men det känns ändå som om hon får mindre eftersom Ludvig behöver hjälp med allt.
Min stora lilla tjej, en helt fantastisk lillasyster <3
Uppmärksamheten blir väldigt ojämnt uppdelad i en familj där ett barn har ett funktionshinder. Det är oundvikligt. Och visst kan det finnas en känsla av avund och att alltid måsta anpassa sig hos de här syskonen. Det där får man jobba på och försöka kompensera på olika sätt. Det är viktgt att vara medveten om det. Men jag tror inte att vi bara behöver ha dåligt samvete. Jag tror att vi samtidigt lär de här syskonen någonting väldigt värdefullt. Att livet inte alltid är så enkelt t.ex, eller att man hjälper den som har det svårt och att det inte behöver vara så märkvärdigt med det. Och jag tror också att det är positivt att de också få vara en del i samarbetet kring den som har behov. Där är det viktigt att hitta balansen och inte kräva för mycket. Men jag tror att allt detta också kan vara en viktig erfarenhet som de får bära med sig med sig genom livet som något som även är gott.
SvaraRaderaKram
Eva