Imorse kom en ny kräkning så jag ringde dagvården där de vet vem vi är o de ringde tillbaka inom fem minuter o sa att vi skulle komma in för en koll. Efter kräkningen fick han fem tabletter, en dubbel smörgås, en mugg vatten o en mugg oboy som han fick behålla.De kollade honom o tog en massa prover och vid ett fick vi åka hem o äta lunch. Ludvig tryckte i sig sex nuggets, hälften av sina pommes, drack sin cola o tog sina tabletter.
Det tog inte så lång tid efter förrän vi såg rastlösheten i honom o gnyendet började och sen kom allt upp igen.
Vi skulle vara inne igen kl tre så jag ringde o hörde om de skulle ge cortisonet intravenöst o efter en del missförstånd så sa de att vi skulle komma in.
Det blev lite segt när vi kom in o inget cortison fick han så jag ringde räddaren i nöden, hormonläkaren o sen tog det inte så lång tid.
Han fick komma hem o äta lite kvällsmat o det fick han behålla. Sen var det dags att åka in igen o sova på sjukan.
Gissa om han förvånar oss, han ligger i sin säng utan protest. Han måste verkligen må dåligt eftersom han accepterade detta.
Provsvaren var okej så frågan är vad detta är. Är det ett led i hans sjukdom eller, att det är svårt för honom att få i sig för stora mängder mat? Ibland är det bättre att provsvaren är negativa för då vet läkarna oftast vad de ska göra.
Förstår att ni har många frågor och känner frustration över att svaren är så få.
SvaraRaderaTänker på när barnen var små och skrek. Åh vad man försökte förstå vad felet var. Detta är er vardag - ni ser att något är fel, men vet inte alltid orsaken.
Kram
Marianne
Förstår att det är jättejobbigt, samtidigt som det är vardag. Efter tag blir man så van att oron känns som vardagsliv. <3
SvaraRaderaSå här har det varit för Max många gånger. Han har behövt ligga inne och de har letat letat letat men inte hittat varför han blivit så dålig. Och till sist har det vänt och så har vi åkt hem utan att veta vad det varit... :/
Kortisonet gömmer ju också en del symtom har jag förstått. Men utan kortisonet klarar ju inte våra barn sig...
Bra att J (hormonläkaren) kunde snabba på dem lite. Det är skandal att de inte har som rutin att sätta droppet med en gång.
Jag testade följande replik till underläkaren sist vi var inne.
"Känner du att du kan ta ansvar för att inte ge honom intravenöst kortison? För om Max blir sämre och det beror på att ni var sena med att sätta hans dropp, som för övrigt ska sättas med en gång på addisonsjuka, så kan du lita på att jag Lex Mariar dig personligen och sjukhuset."
Droppet satt på plats inom 20 minuter.
Kram
Annette