Träffen i torsdags var mycket lyckad, det var Annika och hennes två döttrar, Amanda och Johanna som kom och så var det Annette och Max. Det verkade som om Ludvig reagerade på Max, riktigt positiv reaktion för han stannade upp i sitt skrattande och fäktande med händerna och han kände på Max, tog på hans armar och ben. Max tyckte även att han sa något om lekplats och det kan stämma för på lunchen hade jag sagt till Ludvig att de skulle komma, sagt att det var Max som kom, pojken med samma sjukdom som honom och som vi träffade på sagolekplatsen.
Annika och Johanna träffade Ludvig för ett år sen och jag frågade dem om de såg stora förändringar på Ludvig sen senast och det är klart att de gör. Förra sommaren så kunde han gå lite själv, han pratade oavbrutet om allt o inget, det var helt osammanhängande men han pratade, han var mer självgående (enligt oss). Annika och Johanna märkte försämringarna, att han inte går och inte pratar o allt det där men de tyckte att han kändes mycket mer trygg i sig själv och var "mer med", mer närvarande.
Ibland behöver man någon utanför som ser andra saker än det vi ser, vi går ju i det varje dag så ibland behöver man bli påmind.
En riktigt mysig eftermiddag och vi fick tagit ett foto på hela vår ALD familj <3
Så fint att det finns andra som är "med" er i detta, andra man kan prata med och dela tankar och känslor!
SvaraRaderaVarma kramar