onsdag 17 augusti 2011

Halva familjen åter till vardagen

I måndags återgick halva familjen till vardagen, Kristian började jobba och Nora fick äntligen gå till dagis. Det blev nog inte riktigt som hon hade tänkt sig för hon är lite dämpad och ville inte alls gå dit idag. Hon har börjat på en ny avdelning med de stora barnen, nya kompisar och nya fröknar och så har hon varit hemma sex veckor så det känns nog.
Idag hämtade jag henne innan mellis för hon själv ville det och när hon sen satt och åt det här hemma så sa hon, jag tycker att det är tråkigt när Ludvig hamnar på sjukhus. Ja men sa jag, han ska inte på sjukhus och det var ju länge sen han var där. Ja men jag tycker det är tråkigt att han är där och då saknar jag honom blev hennes svar. Kanske det är sånt som oroar henne när hon är iväg på dagarna utan honom, det är ju inte alltid lätt att få ut vad de där små liven menar i sina meningar.
Detta oroar säkert henne mycket men sen igår sa hon även att hon tyckte det var jobbigt med pojkarna som sprang omkring och lekte att de sköt, och det gjorde de mot flickorna. Hur mycket sen det ligger i det har jag ingen aning om men jag märker på henne här på morgonen och i eftermiddags att det är inte så som det var innan sommaruppehållet. Jag hoppas bara att detta är en övergång.

Idag var jag o Ludvig på Hab, första gången efter sommaruppehållet. Först jobbade han en timme med specialpedagogen och sen var det nästan en timme med sjukgymnasten i vattnet så...det är väl lika bra att köra igång hårt direkt, ingen mjukstart här inte :-) Kanske är det därför han har svårt att komma till ro idag, han sover fortfarande inte och klockan närmar sig elva. Fast vi har faktiskt haft det så här ett tag nu, han har svårt att somna på kvällarna, det är mellan 22-02 som han somnar och sen vaknar han mellan 5-8 men faktiskt mer ofta efter klockan sex än tidigare så det är ett plus :-)

Imorgon får vi finbesök, då kommer Annette och Max hit och så kommer Annika med sina flickor så det blir en riktigt mysig dag. Vår lilla ALD familj om man kan säga så.

2 kommentarer:

  1. Heja, heja Nora. Lätt som en plätt fixar du "de busiga killarna".
    Stor kram till tjejen med de blåaste, gladaste (och fullifaniska) ögon jag någonsin mött.
    Marianne

    SvaraRadera
  2. Finaste Nora, det är absolut inte lätt att vara syskon till ett svårt sjukt barn. Och jag tycker det är så bra att hon kan uttrycka det hon känner. Att hon faktiskt inte vill. Heja Er, heja hela familjen!

    Kramar

    SvaraRadera