Nora protesterar

Idag gjorde Nora något hon aldrig har gjort förut, hon gick åt motsatt håll när vi skulle hem från dagis. Jag och Ludvig gick och hämtade henne eftersom Kristian skulle komma hem senare idag och då hämtade vi samtidigt som Noras bästis blev hämtad.
När vi kom ut så gick hon mot kompisens bil, vilket är motsatt riktning mot vad vi skulle. Hon är fullt medveten om att jag inte har möjlighet att jaga ikapp henne eftersom jag har Ludvig i ena handen. När jag sa att hon skulle komma så var det bara ett tvärt nää. Kompisens mamma försökte oxå prata med henne men hon ville absolut inte komma tillbaka till mig. Det slutade med att jag fick Ludvig till att sätta sig ner på marken och så fick jag gå bort och hämta henne. Nu har hon alternativ, om hon vill att jag ska kunna hämta lite tidigare så måste hon följa med direkt annars får hon stanna mycket längre de dagar Kristian inte kan gå från jobb tidigare. Först sa hon att hon ville tillbaka in på dagis men sen kom hon med mig hem.

Hon har börjat gömma sig när vi är i affärer och är inte rädd för att lämna mig längre vilket säkert både är bra och dåligt men det är inte alltid så lätt att dela på sig eftersom jag inte kan lämna Ludvig en minut. Det är inte rättvist att bli arg på henne men oro, stress och frustration tar ut sin rätt. Jag får lika dåligt samvete varje gång jag säger till henne, men snälla Nora du vet att Ludvig inte kan...du vet att jag måste hjälpa Ludvig, du vet att jag inte kan jaga dig osv.
Det kan inte alltid vara lätt att hamna i skuggan av det sjuka barnet. Hur gör ni andra som är i samma sits, hur dövar ni det dåliga samvetet???