En säng står förberedd på barnkliniken

I morse när Ludvig vaknade så hade såren spridit sig ganska mycket ner på hans ögonlock, det var dubbelt så stort som det andra ögat. Han hade ganska svårt att få upp ögat som han skulle men han var vid grymt gott mod ändå. Han vaknade en gång vid fyra i natt och gnällde om att det kliade och då var det huvudet som han kliade på. Det har även spridit sig upp mot hårbotten. Jag ringde till avdelningen och pratade med en sköterska, tyvärr var det en som vi inte hade träffat innan så hon kände inte till oss men hon var vänlig och skulle prata med infektionen och barnakuten för att höra var vi skulle vända oss. Hon ringde tillbaka efter en stund och sa att vi skulle åka till barnakuten och ringa på klockan och så skulle en sköterska komma ut och kolla på honom för att sen ev slussa oss vidare. Sagt och gjort så packade jag in Ludvig i bilen och körde dit. Ringde på klockan men det hade redan en person före oss gjort och han stod utanför med ett ganska litet barn som hade vattenkoppor. Sköterskan försökte förklara för mannen om vad de skulle göra för att lindra klådan på barnet men han gav sig inte utan ville komma in (står klart och tydligt utanför att man inte får komma in med vattenkoppor, då måste man stanna utanför), sköterskan fick även förklara för mamman i telefon vad de skulle göra men ingen ville lyssna. Till slut blev det vår tur och då hade rastlösheten hos Ludvig börjat gro. Sköterskan tittade på Ludvigs sår och jag sa att de misstänkte Herpes virus men att proverna inte var klara, då säger han, ja då får ni komma in. Hmm, får vi verkligen komma in, för det första så ville ni inte ha in oss i torsdags och i fredags utan då fick vi gå in genom balkongen och för det andra så är jag inte så sugen att sitta med andra sjuka barn med Ludvig eftersom han fortfarande är lite svag i immunförsvaret. Sköterskan svarade då att han skulle gå in och kolla läget. Det gick säkert 10 minuter så jag ringde på klockan igen och hörde om de hade glömt oss men det hade de inte för de höll på att kolla upp. När sköterskan sen kom tillbaka ner till oss då hade den mannen med vattenkoppsbarnet kommit tillbaks med frugan och svärmor och försökte smita in på akuten. De gav sig inte utan klagade på att de var tvungna att komma in för det var kallt ute, de skulle ha en läkare till att kolla deras barn trots alla råd de hade fått. Sköterskan bad dem sätta sig i bilen och vänta om det var för kallt. Till oss hade han inga bra besked, läkaren hade ingen tid att gå ut och kolla på Ludvig och han fick absolut inte komma in på akuten och det var fullt på infektionen så det enda vi kunde göra var att åka bort på vuxenakuten och ringa på deras klocka och förklara hela historian igen. Jag bara tittade på honom och frågade om han menade allvar. Ja, vi kan inte göra något här, läkaren har ingen möjlighet att komma ut och ni får inte komma in och infektionen har fullt så det hjälper inte att ni kommer tillbaka senare. Jag frågade om andra alternativ men jag fick ett tvärnej på allt. Jag kände maktlösheten komma smygandes och jag var på väg att sätta mig mitt på gatan och bara börja gråta. Så var det med de VIP anteckningarna på Ludvig. Jag tog ett djupt andetag och lät bli att gråta och började fundera. Har ett telefonnummer som jag absolut inte vill utnyttja mer än i nödfall, var detta ett sådant fall??? Det går till en av Ludvigs läkare och jag vet att det går till hans privata telefon om han är ledig så...en lördag förmiddag, ska man verkligen ringa och störa då??? Jag svalde min stolthet och ringde och bad så mycket om ursäkt för att jag störde på helgen. Förklarade ärendet och frågade om det verkligen kan stämma att Ludvig ska in på vuxenakuten. Icke sa nicke, han ska inte in och eftersom det lutar åt Herpes och inte vattenkoppor så ska de ta emot på barnakuten. Han ringde lite samtal och pratade med läkaren som har bakjour i helgen och när han ringde tillbaks så sa han att läkaren hade uppgifter om Ludvig och att de hade redan förberett om i fall att han skulle behöva läggas in. Hon visste att det var Herpes, misstänkt bältros och att om det blev värre så skulle vi återkomma. Hon gick ner till barnakuten och kom ut till oss i bilen och tittade på Ludvig. Hon ville lägga in oss meddetsamma, han behövde sin medicin intravenöst eftersom det har satt sig på ögat. Jag bara suckade och berättade om Ludvigs ångest för att bli inlagd och hon sa att vi kunde testa med att ge honom ögonsalva och om det blev värre så skulle vi ringa henne (fick hennes direktnummer) och så skulle de ordna ett isoleringsrum åt oss. Wow, vilken underbar människa (har träffat henne tidigare) och hon fixade receptet meddetsamma. Nu ikväll så ser ögat förskräckligt ut och när vi gav honom ögonsalvan tyckte jag att han kändes lite småvarm så jag tog tempen bara för att vara på säkra sidan. Örontempen visade 39,7 och Kristian sa, den måste spela oss ett spratt. Även den andra tempen visade så hög feber så i med extra kortison och en alvedon. Jag ringde till läkaren och frågade vad hon tyckte, vi menade på att vi ser ingen speciell påverkan på honom av febern, han är bara lite tröttare men äter och pratar som vanligt ändå. Så länge det är så kan vi vara hemma men vid minsta lilla påverkan måste vi ringa henne så de är beredda att ta emot oss och slussa oss dit vi ska. Så nu hoppas vi att hans medicin som han ska ta fem gånger om dagen och hans ögondroppar som han ska ha fem gånger om dagen hjälper och att det snart går tillbaks. Håller alla våra tummar för att vi slipper bli inlagda men om han blir värre så förstår vi också att det är bättre med medicinen intravenöst. Det som är mest spännande nu är att om det visar positivt på bältros så kan det bli att Nora får vattenkoppor inom några veckor så...men varför inte, vi har väl haft en för lugn period nu ett tag.