Att börja ett helt nytt liv

Vissa dagar funderar man mer och andra mindre. Ibland när jag sitter och sorterar eller om Nora ber att få titta på foto så tar vi fram gamla foto och tittar på dem tillsammans och då hugger det till lite i hjärtat och tankarna sätter igång.

I lördags när Nora började få några få vattenkoppor så visade vi när Ludvig var liten och hade det bara för att visa att det inte är så farligt och att det går över. Vi satt och tittade på alla foto från 2005 för det var året när han hade sina koppor.

Sen vi fick diagnosen i maj 2009 så har vi börjat om ett helt nytt liv, det är en helt ny son vi har fått. Att få barn är en stor upplevelse, en helt ny värld. För oss har vi fått samma barn två gånger, samma kille fast ändå en helt annan. Visst glimmar den "gamle" Ludvig igenom ibland. Vi hade en helt frisk kille fram tills han var fem år. Att se bilder när han är nyfödd, när han ligger på mage och lyfter huvudet för första gången, när han sitter själv för första gången, smakproverna, första stegen, första dagisdagen, när han är och badar, att se denna underbara varelse, denna självständiga kille som klarar så mycket och sen så bara vänder det nästan över en natt. Glädjen i hans ögon för varje sak han lärde sig, glädjen över sina kompisar på dagis, denna charmiga kille som alltid hade en kommentar eller ett ord över till alla.
Man ska inte jämföra barn och det stämmer, vi jämför inte våra barn men när det gäller Ludvig så blir det lätt att jämföra med hur det var förr och allra helst när vi sätter oss och tittar på kort.

Vi har fortfarande en underbar kille, en som kämpar som ett djur mot alla hjärnspöke, han kämpar för att klara av att gå, för att slippa sitta i sin rullstol, han kämpar med sitt tal, vill säga så mycket men hittar inte orden. Hur mycket som det än har tagits ifrån honom så kämpar han som få. Tänk så bra vår "värld" hade varit om vi bara hade haft en bråkdel av den kämparglöd han har.
Det tar ändå inte bort det onda, att vår kille faktiskt har varit frisk och klarat det mesta själv. Det måste göra så ont i honom för varje sak som tas ifrån honom, för den friska perioden av hans liv finns fortfarande kvar i hans hjärna. Tänk om jag bara hade kunnat ta bort allt det onda från honom. Tänk om jag bara hade kunnat bli en liten fläck på hans hjärna och kunnat hjälpa honom genom att förstå vad som rör sig inne i hans huvud. Om vi bara kan lära oss att förstå var gränsen går för vad han egentligen orkar, var vi ska sätta ribban när det gäller krav, var vi kan sätta gränsen för vad han själv ska få vara med att påverka. Vi har lång väg kvar innan vi lär känna och lär oss var vi har vårt underbarn, vår underbara kämpe.

Det känns som om vi har börjat ett helt liv efter den 19 maj 2009. Det är knappt två år men det känns mycket längre men snart hoppas jag att vi är ikapp igen och har kommit till en lagom "normal" nivå.
Jag hade ljugit om jag hade sagt att det inte gör ont när jag blickar bakåt i tiden så nu gäller det bara att titta framåt och låta bli att titta på en massa foto från den friska tiden.

Här kommer en drös med bilder av vårt "gamla" liv, fram tills dagen innan han blev inlagd och allting började (egentligen inte men förändringarna startade då.

Ludvig och Malin

Spelar piano på Noras dop <3

Här på lekplatsen med bästisen från gamla dagiset

Sista kvällsmaten innan BMT:n

Jag vill inte beklaga mig över livet för vi har haft enorm tur som har Ludvig kvar i livet och att han fick chansen till ny benmärg men trots det så kan det inte hjälpas att man blickar bakåt ibland och att det då hugger till i hjärtat.
Nu gläds vi för de framsteg han gör, de saker som han en gång har lärt sig men måste lära sig igen på nytt.
Livet är inte alltid rättvist, det har vi sett på riktigt nära håll.
Jag håller fast vid att jag är en grymt stolt mamma till två underbara barn, två helt olika personligheter men ändå så lika i vissa bitar <3 <3 <3