Att tackla rädslor&ångest

Vi har sett det förr, när Ludvig blir orolig eller om han utsätts för smärta så försöker han ta bort det genom att bli hysteriskt skrattig. Det går inte att stoppa honom, han bara skrattar så han nästan kiknar. Vet inte om det har ett samband men det verkar så i varje fall.

Igår kväll när han la sig berättade vi för honom att vi skulle träffa hormondoktor J och att vi sen skulle till dagvården för att ta lite prover och sätta en nål på honom. Ingen speciell reaktion till en början men sen märkte vi att tvången kom, han gjorde allt för att inte somna så klockan var nog närmre nio när han somnade. Jag var inne hos honom vid 2 för då gnällde han från sin säng och när jag kom in till honom letade han efter sin kudde, han hade vänt sig i sömnen så huvudet var i benänden. Vid 3,30 var det dags igen, han gnydde till och hans nallar o kudde hade smitit från honom och sen 4,30 var det kört, han var klarvaken och skrattade hysteriskt och sen har det varit igång.

Klockan nio körde vi hemifrån och då hade farmor&farfar kommit för att ha hand om en febrig Nora och när vi var på väg ringde de från dagvården och frågade om vi var på väg. Jodå vi är på väg men jag har redan kommit överens om att vi kommer senare eftersom vi först ska till barnkliniken och träffa doktor J, sköterskan som ringde hade ingen aning om det, hon visste bara att vi skulle komma vid tio. Då hade hon pratat med narkos och de ville att vi skulle komma direkt till dem för att de skulle emla och se var de kunde sätta nålen. Till svar fick jag sen, då får vi ringa dem senare igen.
Jag gick upp på dagvården och hämtade emlaplåster för att vi skulle förbereda eftersom de ska sitta på en timme innan de verkar.
På med plåsterna och doktor J:s sköterska som är lika underbar som doktorn själv hjälpte oss att sätta de på plats och sen satte hon på förband eftersom Ludvig ville dra av dem hela tiden. Han accepterade då inte några förband och läkarbesöket blev en pina tills vi fick av förbandet.

När vi var klara där var det dags att gå upp på dagvården och där väntade vi ett bra tag och sen kom sköterskan och sa att vi kunde gå bort till narkos och sätta nålen och sen att vi kunde komma tillbaka till dem 12,45 för läkarbesök. Jag bara tittade på Kristian och började muttra om att då måste vi nog åka hem och äta lunch i mellan för Ludvig vägrar äta något på någon annan plats än hemma, då kom läkaren ut och sa att narkos får vänta fem minuter så gör vi läkarbesöket meddetsamma. Eftersom vi har varit med förr så är det inte så mycket att gå igenom.
Vi åkte bort till narkos och träffade supertrevlig personal och sköterskan där insåg att det var lika bra att kalla till sig en läkare eftersom Ludvig är så svårstucken. Ludvig fortsatte skratta, visa frustration genom att dra och slita i sina händer, våra kläder och skratta igen.
Läkaren kom och sen började han ifrågasätta varför nålen skulle sättas idag, att de aldrig skickade hem barn med nål osv. Då fick vi dra hela historian igen och han höll med. Han satte nålen perfekt på första försöket men det är det andra som oxå har gjort men sen kommer problemet, att få ut blod från den. De fick kämpa, en sköterska och en läkare, de drog, de skakade, de stasade och de kämpade för att få ut de rör med blod de behövde och vad gjorde Ludvig då??? Jo han låg blickstilla på britsen och grimaserade lite i mellanåt. När det var klart och han insåg att han skulle behöva ha bandaget på handen blev han vansinnig, han skrek, försökte dra av det, spottade och fräste. Sköterskan sa, ja bedövnings salvan måste ha varit effektiv, det kan inte ha gjort så ont på honom. Mitt svar blev ganska snabbt, eller så låg han blick stilla för att han visste att allt skulle gå mycket snabbare tills han blev utsläppt.

Tillbaka till dagvården och lämna provrören och sen hem för att äta lunch med en skrikande Ludvig. Han vägrade ta sin tablett och han vägrade äta, han bara försökte dra av nålen. Efter en timme så hade handen svullnat på honom och vi la om förbandet och en förhoppning om att det kändes bättre för honom men ack så fel vi hade, han slutade inte skrika förrän allt var borta. Så vad gjorde det för nytta idag mer än att proverna är tagna i varje fall.
Resten av dagen har han varit hysteriskt glad och skrattat överdrivet högt. Fast hellre en överglad kille än en apatisk kille även om ljudnivån är väldigt hög.
Jag ringde till dagvården och sa att nålen var ute och till svar fick jag en ljudlig suck. Ja de får sucka bäst de vill, de hade gärna fått byta dygn med oss annars, vi känner Ludvig bäst och vi gör allt i vår makt för att underlätta för honom.

Nu när jag tänker efter lite mer så är det inte konstigt att han inte ville ha något på sina händer med tanke på att för det första så är han blind och använder sina händer som sina ögon, för det andra har han ett tvång där han drar och snurrar sina händer hela tiden. Jag sa ändå till att vi helst ville ha nålen i armen men tydligen vill de helst inte sätta den där eftersom det är för nära kroppspulsådern och för att den är i vägen när barnet rör sin arm.

Nu får vi se hur natten blir och imorgon ska vi vara på dagvården kl 7,30 och jag hoppas av hela mitt hjärta att narkosläkaren imorgon är lika skicklig som dagens till att sätta en nål på Ludvig.
När Ludvig låg så stilla på britsen passade jag på att prata med honom, att vi kommer att vara vid hans sida hela tiden och att det är doktor L som vill se bilder på hans fina hjärna osv, samma sak när han satt och åt sin choklad efter kvällsmaten (då är han lugn o tyst) då sa jag samma sak, vi finns vid din sida hela tiden imorgon, vi lämnar dig aldrig och vi gör allt för att du ska ha det så bra du bara kan och att imorgon ska de bara ta lite foto på din fina hjärna. Då tar han på sitt huvud och sen tar han ner på bröstkorgen och känner (det var där han hade CVK:n), flera gånger tog han på sitt huvud och jag bekräftade hela tiden, ja din hjärna.
Flera gånger sa jag oxå till honom att det är okej att vara ledsen och gråta, man behöver inte alltid vara så hysteriskt glad. Det är en skitdag idag och du har fått göra många saker som du avskyr så du får vara arg och ledsen.

Min fantasiske lille prins, tänk vad han har gått igenom och än är det inte slut.