Ludvig och Nora

Dagarna rullar på, dagar blir till veckor, veckorna blir månader och till slut år. Jag hinner inte med, tiden bara rusar ifrån mig och jag inser att vi går in på vårt tredje år med Ludvig som sjuk. Det börjar komma ikapp nu, nu ser vi Nora växa till sig, hon går ifrån Ludvig i allt och det känns. Det är nu vi inser mycket, när vi startar de datorspel till Nora som Ludvig spelade när vi blev inlagda på sjukhuset. Nu är Nora nästan så gammal som Ludvig var när sjukdomen upptäcktes och de är så lika på så många sätt i samma ålder. Lika lillgamla, lika snusförnuftiga, lika vetgiriga och lika underbara. Visst ser vi skillnader, Nora är mycket mer aktiv, inte lika intresserad av bokstäver, gillar inte att sitta still så som Ludvig gjorde men det hade varit konstigt om de hade varit exakt lika.

Jag skulle så vilja skydda mina barn mot allt det onda, Ludvig är ganska skyddad där han är och eftersom han lever i sin lilla värld men han är ändå fullt medveten om vad som händer runt om. Det gör ont i mammahjärtat när vi är ute och går och barn o ännu värre vuxna ställer sig och glor som de har sett ett Ufo eller kommer med en dum kommentar. Jag har inget emot att berätta, kom hellre fram och ställ frågan.

Det som oroar mig mycket oxå är det hårda klimatet på förskolan, allt har gått så långt ner i åldrarna. Det är så tävlingsinriktat på förskolan, det är hårda ord, utanförskap och det kan jag inte minnas att det var när jag var liten. Visst förekom det men det var väl ändå när man kom lite högre upp i åldrarna, inte i fyra, fem års åldern eller...
Förra veckan kom Nora hem från dagis och sa att pojkarna skulle jaga alla flickor och sen skulle de döda dem. Det kom en stor klump i magen, var lär man sig sådant och hur kommer man på det när man är i fyra års åldern. Eftersom vi lever med mycket sjukdom och det händer mycket här så gör det mig rädd att Nora ska må dåligt av sådant här. Jag pratade med personer runt om mig och ifrågasatte om jag var en känslig mamma som reagerade över detta, är detta acceptabelt? Alla som jag pratade med höll med mig så jag tog upp det med personalen och de hade reagerat på det så de hade pratat om det på samlingen och att så pratar man inte. Samtidigt så är tjejerna små retstickor och ställer sig och säger, haha du kan inte ta mig så det hade de oxå pratat om. Att om man inte vill bli jagad så ska man heller inte retas så. Fast så har det väl alltid varit, haha du kan inte ta mig och så sprang man som bara den, inte var där väl någon som sa till oss att de skulle döda oss då eller???

Jag hör även från föräldrar som har barn på skolan att allt är mycket tuffare även där, det är på riktigt låg ålder det händer saker. Vad är det som gör att det blir så här, jobbar vi föräldrar för mycket, har barnen för långa dagar på fritids, är det vår datorvärld och alla våldsamma spel som gör det?
Jag är glad över att Ludvig går på den skola han gör, att han får den uppmärksamhet han behöver och han verkar verkligen trivas.

Är jag en hönsmamma som skyddar mina barn för mycket, för det hårda trycket. Jag känner mig som en tiger mamma, skyddar mina barn från allt ont. Är det fel, ska jag fostra mina barn till att bli hårda, tuffa för att klara sig i livet? Låta de se våldsprogram och tro att verkligheten är så, i min värld är livet inte så men jag är kanske för godtrogen och lever i min egen lilla värld.

Det är så mysigt att lämna Ludvig till skolan och se hur glad han är men det är lika mysigt att hämta honom och när han drar mitt ansikte intill sitt ansikte för att lukta på mig och sen ler han stort med hela ansiktet, det värmer mitt hjärta och det lever jag på de perioder det är tungt.
Lika härligt är det att lämna Nora på dagis för jag vet att hon älskar att gå dit, att hon sen oftast blir lika glad när hon blir hämtad och hon kommer springande och kastar sig i ens famn, det är en mysig stund.


Vad vill jag ha sagt med detta inlägg, det vet jag inte själv riktigt men...jag önskar mig en bättre värld för våra små. Vi kanske borde tänka på att de är vår framtid och så som vi formar dem nu när de är små, det är så de kommer att bli.