Då kom det, fortare än vi anat

Idag kom det, det fruktade kuvertet, ett vitt kuvert med stämpel från dagvården.
Vi hade ju pratat med neurologen om att göra en ny magnetröntgen på Ludvigs hjärna och han sa att det blir längre fram i vår. Idag kom kallelsen, den 31 jan ska vi in på narkosbedömning, provtagning, längd o vikt och sen den 1 fenruari är det dags för det fruktade, sövningen.

Ångesten kom direkt, det enda som ekar i mitt huvud är de ord som Ludvig själv sa inför förra MR:n, inte sövas, aldrig vakna igen. Jag vet vilken ångest han har inför detta men vi har inget val längre, det har blivit uppskjutet ett bra tag nu, det är 1,5 år sen vi gjorde den senaste Mr:n.
En sak som oxå gnager i mitt hjärta är Ludvig alltid har haft skräck för att få en mask i ansiktet så vid alla sövningar har vi bett om att de inte sätter någon mask förrän han sover, han har alltid fått sövningsmedel i armen. Nu senast hittade man ingen ven, inte ens narkosläkaren så då var de tvungna att trycka masken över ansiktet på honom och det var det värsta jag har varit med om. Hans ögon var stora som tennisbollar och lyste av skräck, det kom vitt skum ur munnen som han tuggade fradga och jag kunde inte göra något för att hjälpa honom mer än stå bredvid och hålla honom hårt i handen.
Hans vener är totalt sönderstuckna efter två blodförgiftningar där han har fått så stark antibiotika som tagit sönder alla kärlen. Jag hoppas verkligen att det har läkt någonstans så de kan sätta en nål och ge honom sövningsmedlet.
Det går ju inte heller att ge honom någon lugnande medicin eftersom Ludvig reagerar tvärtom på den, han blir överaktiv istället för lugn och det blir ju inte så bra när han ska sövas.

Jag misstänker att Ludvigs ångest över masken kommer från när han var liten och blev sövd för att operera bort en "plopp" på örat. Personalen var underbar och sköterskorna försökte genom lek att låta honom vara med men sen kom narkosläkaren in och hon var inte lika pedagogisk utan bara sa, det här har vi inte tid med, ner med honom och trycke ner honom på britsen och körde masken över huvudet och så sov han. Därefter har han varit skräckslagen. När det var dags nästa gång för att ta stygnen så satt han i mitt knä och de kom bakom honom och satte på masken och då var det inga problem. Det är ju lite svårt att göra så nu, nu väger han lite mer och är betydligt längre än vad han var när han var 1,5 år.

Det kommer att bli en lång ångest fylld period till detta är över, vi ska försöka att inte prata om det med Ludvig förrän i samma vecka som vi ska göra det. Vår ångest ska inte flyttas över på honom. Jag har redan pratat med mamma så Nora får sova hos dem och vara hos morfar den dagen vi är på sjukan för även hon lär märka att något är på gång.