Tyvärr känns det som vi är tillbaka på ruta ett, där som vi var innan vi började med medicinerna mot tvång. Veckan mellan jul o nyår vaknade Ludvig mellan 2 o 4 på natten och hade det livat, livet var som bäst och han hade hur kul som helst. Hade han bara varit tyst så jag också hade kunnat sova hade jag kunnat tycka det var acceptabelt men han väsnas enormt mycket. Vi satte ut medicinen häromdagen och faktiskt så sov han bättre där första natten. Tyvärr hände nått annat istället, han somnade inte på kvällarna så två kvällar på rad nu så har han somnat vid tolv och första natten så vaknade han först tre sen fem och sen sju och då var det lika bra att stiga upp. Idag sov han i varje fall till 6,45 men det är ändå på tok för lite timmar för en sjuåring.
Min förhoppning är att det är medicinen som vi tog bort som spökar fortfarande och att det kanske tar upp till en vecka innan de har gått ut helt ur kroppen annars blir det till att jaga läkaren igen.
Tvången ökar, sömnen blir mindre, han blir mer o mer speedad, det är svårare att aktivera honom, han blir skakigare o skakigare, hans kropp måste vara helt slut igen. Vi såg sådan stor skillnad på honom när han sov fler timmar per dygn och vi alla mådde så mycket bättre. Vi har hamnat i den onda cirkeln igen och jag hoppas den är snabbt övergående.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar