Idag fick jag ett besked som än en gång vänder upp och ner på hela tillvaron. Det känns som om det aldrig tar slut, för varje gång vi tar oss upp så dröjer det inte länge förrän benen slåss undan igen, ett hårt slag i huvudet eller en hård smäll på käften.
Jag trodde det skulle vara stopp nu efter allt detta med Ludvig men tyvärr så slutar det inte här.
Jag kommer kanske längre fram att skriva här vad det gäller men än så länge så håller vi det för oss själv för att personen som är inblandad vill ha det så men jag säger det igen, livet är så orättvist. Vem är det som bestämmer vem som ska drabbas och vem som ska leva livet på ett bananskal. Vem har rätten att bestämma att just vår familj ska behöva drabbas av så mycket elände. När ska det ta slut?????????????
Livet är skört, så ta vara på tiden, lova att inte slösa er tid och energi på bagateller.
Madde, tro det eller ej men jag förstår mycket väl hur du tänker och den frustration du känner. Har inte drabbats av samma sak som du och din familj, men så mycket annat och precis som du haft de tankarna. Livet är inte rättvist! Goda människor drabbas av hemska saker medan folk som man kanske tycker skulle förtjäna lite motgång (ursäkta att jag säger det rakt ut), drabbas inte av någonting. Så känns det i alla fall! Å andra sidan är det inte alla som delar med sig av sånt som händer utan bär det i det tysta, döljer det för att upprätthålla en viss fasad utåt och då ser vi inte allt!
SvaraRaderaJag tror inte vissa är speciellt utvalda till att drabbas av allt även om det sannerligen kan kännas så många gånger! Någonstans ifrån får vi kraft och styrka att ta oss igenom allt och under tiden får vi hålla fast vid tron på att det inte ska vara så här för alltid! Efter regn kommer sol - just nu har ni drabbats av ett monsunregn: de är kraftigare, varar längre men till slut lättar molnen! Till dess finns vi alla här och jag önskar innerligt få veta om jag kan göra något konkret för dig/er!?
Mycket värme och många kramar,
Annika K
Madde, det kändes som is när jag läste rubriken. Nu vet jag ju inte riktigt vad det gäller men jag tror inte att det är någon som bestämmer att vissa drabbas av olycka och sjukdom och andra får glida fram bekymmerslöst. Det finns inga sådana onda makter som vill illa.
SvaraRaderaOch det du skriver sist, om att vara kloka och inte slösa bort livet, DET har all er olycka verkligen bidragit till. Det är förstås ingen tröst för er men jag kan verkligen känna en ödmjukhet inför en vanlig dag. Jag t o m säger det ibland när någon frågar "-Hur är läget?" Jag kan t ex svara "-Det är helt OK - jag är så tacksam så länge allt bara flyter utan större dramatik." Och ibland möter man någon annan i det ögonblicket som förstår precis vad jag menar. Och nu, t ex, när Kata fick sin diagnos glutenintolerant - jag kände ett sådant lugn med det som vissa kanske tycker skulle vara rätt stökigt - typ "Jaha, var det inte värre än så - det är ju bara att lägga om kosten då."
Jag hoppas hoppas att du ska ha möjlighet att fokusera på Ludvigs framsteg och att det ändå blir några bra stunder under helgen.
Många kramar från Karin
Fick riktigt ont i magen när jag läste rubriken och de första raderna.....
SvaraRaderaHoppas kalaset idag får er att skingra tankarna för en stund i alla fall.
Många kramar
Marie.
Hej
SvaraRaderaIbland är det som om man står i lera upp till midjan och ändå åker man bara längre ner.
Värme Kramar och Tankar kommer här
till er.
Kram
Helena
Fick en klump i magen nu Madde...
SvaraRaderaTänker på er!!
KRAM