Igår var det dags för farfars begravning och den var jättefin. Det enda negativa var prästen som höll i begravningen, gillade inte henne alls. Hon pratade alldeles för mycket om paradiset, Gud och Jesus. Hur god han är, att han inte vill någon illa, om sjukdomar osv. Inte riktigt det jag känner för att lyssna på med tanke på Ludvig. Jag saknade "vår" präst som vi hade när barnen döptes, han är helt underbar.
Att tro kan man göra på många olika sätt och att hålla i en begravning kan man säkert också göra på många sätt. Vi har hunnit med en del och detta var den sämsta prästen vi har haft, mamma&pappa höll med.
Med tanke på allt vi har gått igenom och går igenom då...då är inte Gud min bästa vän.
Annars var det jättefin begravning, superfina blommor, underbar solist som sjöng två sånger, bl a tears in heaven, god mat efteråt och trevligt att träffa släkten (finns ju trevligare omständigheter att ses på men...)
När vi körde iväg så började jag räkna efter, sen jag och Kristian träffades för åtta år sen så har vi hunnit med fem begravningar.
Det som gör mest ont nu på begravningar är tanken på Ludvig. Hur nära det var att det var han vi skulle begrava. Utgången på ALD, den tanken for igenom mitt huvud under hela begravningen, tanken på att det kunde varit Ludvig som låg där. När då prästen började mala på om paradiset, vill inget illa, Gud, Jesus, inga sjukdomar så visste jag inte om jag skulle skratta, gråta eller skrika rakt ut, hur förklarar du dessa sjukdomar som drabbar små oskyldiga barn, hur kan barn få dö i förtid, barn som går miste om så mycket???
Nej, vid nästa begravning (för fler blir det, tråkigt nog) ska vi ha önskemål om präst.
Jag har också varit med om en sån präst, när min gammelfarmor dog, och det är verkligen helt hemskt. För när andra pratar om det så kan man ju "prata emot", men när en präst predikar sådär i kyrkan så kan man ju inte bara ställa sig upp och skrika "håll tyst!" eller för den delen börja argumentera emot.
SvaraRaderaMen skönt att begravningen var fin i andra avseenden, och att du fick säga hejdå, det är ju det som är viktigast.
Kramar!
Ibland önskar man att den som håller i en så viktig ceremoni kunde ha lite bättre koll på dem som sitter i kyrkan; vad de har på gång i sina liv. Hon kunde säkert ha pratat bra ur ett kristet perspektiv utan att säga sånt som "ingen sjukdom mer" etc. Jag har varit med om liknande okänslig präst när det satt åhörare med svårt sjukt barn och allt blev så fel. Orden som kunde varit till tröst blir istället nästan som ett hån.
SvaraRadera