Nallekonsert och sista julklapparna
Idag var det dags för Nallekonsert för Nora och mormor. Det har snöat extremt mycket här så jag var tacksam för morfar som kom ut och hämtade oss och körde oss till stan. Medan mormor och Nora var på konserten så passade jag och pappa på att gå lite i stan. Fick fixat de sista julklapparna och det är så skönt att det är klart.
Det är inte ofta vi får till "bra" foto med Ludvig nu för tiden eftersom han sällan tittar in i kameran. Idag när han satt och åt mellanmål så började han skratta hysteriskt och rätt som det var så kändes det som om han tittade på mig och då var jag snabb med kameran.
Hej Madde!
SvaraRaderaHar gått och funderat mycket på ditt inlägg efter begravningen. Eftersom jag har en stark tro har jag inte vetat om jag ska skriva nåt eller låta blir, men det gör ont i mig att du känner sån frustration mot Gud när du egentligen skulle kunna få känna att Han går igenom detta tillsammans med dig! Han önskar inte detta för Ludvig! Han vill faktiskt inte någon något ont (precis som prästen sa oavsett om hon nu var bra eller dålig)! Du kan vara helt säker på att Gud gråter floder tillsammans med dig när Han ser vad som drabbat Ludvig! Människan övergav möjligheten till en perfekt värld redan i Edens Lustgård och ett par personer bestämde att alla människor för all framtid skulle få kämpa med både det ena och det andra - precis tvärtemot vad Gud hade önskat! Jag vet att det låter som en predikan från mig, jag önskar bara du kunde få känna tröst och hämta styrka i att Gud är där tillsammans med dig just nu istället för att tro att det är Han som låtit er drabbas av allt elände! Han gråter med dig, Han bär dig och Han lyssnar på dig om du vill prata med Honom! Önskar du kunde läsa boken jag gav dig för över ett år sedan! Thomas Sjödin är en fantastisk person som faktiskt har gått igenom samma sak som du med 2 barn fast utgången för hans del blev inte lika god som för er! Han VET bokstavligt talat vad du går igenom!
Önskar jag kunde få ge dig tröst, hopp och ny energi, men jag vet inte hur! Under hela mitt förra destruktiva äktenskap och de 5 år i helvetet som följde efter skilsmässan, var min tro det enda som höll mig vid liv! Jag valde att tro även de dagar det definitivt inte kändes som det fanns någon mening i det. Det är inte lätt att se nån ljusning när man är mitt uppe i allt, jag hoppas bara du kan tro att livet inte alltid kommer se ut så här! Det kommer bättre dagar och det kommer sämre dagar, precis som nu, men det kommer förändras!
Förlåt om jag trampar dig på ömma tår, min enda önskan är att finnas där för dig och resten av familjen!
Stor kram,
Annika K
Annika, jag började läsa boken och kom till hälften. Det var precis i början när vi hade fått diagnosen, kanske jag kan ta tag o läsa den nu istället när vi har fått distans till allt.
SvaraRaderaAlla får tro hur mycket, lite eller inget alls, det är upp till var och en.
Jag har ingen stark tro till Gud (inte just nu i varje fall) men jag kan känna ett lugn av att gå in i kyrkan och tända ett ljus. Jag känner ett visst lugn när jag pratar med speciella präster men när det börjar bli en predikan så stänger jag av öronen.
Kram
Vilka fina bilder på dina söta barn :)
SvaraRaderaHar du läst min blogg? :) Min kusin fick en liten flicka, såå glad!!
Kramkram