Idag åkte jag in och träffade Annette för en riktigt långlunch. Det var så otroligt skönt att prata med en person som verkligen vet och förstår hur det är. Ångesten, rädslan, pressen och allt vad det innebär att ha ett allvarligt sjukt barn. Visst att Max är vuxen nu och har klarat sig bra och är nästan som vilken tonåring som helst men det har varit en lång väg dit och turerna har varit många. Samma behandling har våra killar genomgått, samma diagnos har de (ett par stycken), samma läkare har de haft. Så lika men ändå så olika och så olika sjukdomsförlopp trots samma sjukdom.
Det var så skönt att prata med Annette för ibland behöver jag inte avsluta en mening för hon vet vad jag menar och kan nästan avsluta meningen.
Hjälp vad tiden går fort när vi ses, nästan fyra timmar kändes som knappt en.
Tack för idag, hoppas inte det dröjer så länge till nästa gång.
Precis likadant känner jag. Så himla skönt med någon som förstår.
SvaraRaderaOch vaaaaart tog tiden vägen? Hade inte våra män ringt oss hade vi kanske suttit där än xP
Kraaaam. Annette