Idag har det varit möte med skolan, dels återkopplingsmöte sen han började och dels för att se hur vi ska gå vidare. Vi är helt med på att Ludvig älskar att gå till skolan, det är underbar personal som verkligen ser till hans behov osv.
Det som gör så fruktansvärt ont är att när han testades innan transplantationen så var han en normalbegåvad femåring, han låg tom över på vissa bitar och inte för att skryta men i några bitar låg han en bra bit över. Nu inser vi att det går inte att göra en ny bedömning, ny testning eftersom man inte kan kommunicera med honom. Så länge man inte kan kommunicera med honom så platsar han in på särskolan och då inte ens den vanliga särskolan utan träningssärskolan. Alla är överens, psykolog, lärare på skolan, rektor och särskolesamordnare, alla säger samma sak, detta är rätt plats för Ludvig och vi kan inte annat än hålla med. Han klarar inte att vara i en vanlig skola och han hade aldrig klarat av kraven som finns i vanlig skola.
Det gör ont, längst där inne i hans huvud finns det så mycket kunskap och så många ord som han inte kan få fram. Han hittar egna strategier för att få vardagen till att fungera på hans sätt, det kommer några nya ord just för tillfället.
Vi är jätteglada för att han har fått en plats på denna skolan och att det är så engagerad personal och främst för att Ludvig verkligen gillar att gå dit men vetskapen om att han har varit frisk och varit normalbegåvad det gör riktigt ont.
Skulle saker och ting förändras efterhand kan beslutet alltid ändras och han kan byta skolform men just nu är detta det bästa för honom. Till hösten ska vi ha ett möte med samordnaren för att gå igenom vad som gäller för särskolan och allt vad det innebär men tekniskt sett så skrivs han in där till hösten.
Jag tycker att det är fantastiskt att Ludvig kommit till ett ställe, dit han går med glädje, och där han får förståelse för hur han fungerar. Såhär tror jag: Ludvigs intelligens är inte borta; bara tillfälligt undangömd! Någon dag kommer han att ha funnit ett sätt att anpassa sig till alla begränsningar som hans sjukdom fört med sig, och får briljera som den smarte kille han är! Han får säkert ta några extra år på sig att genomföra skolan, men det viktigaste för att han ska utvecklas bra, är att han är trygg och möter kärlek och förståelse som han gör nu. Jag tror på Ludvig och på hela familjen! Ni är fantastiska allihop!
SvaraRaderaKram från Karin
Det är väl just precis där det svåra ligger. Att ni har förlorat den friska Ludvig och vet inte om han kommer tillbaka. Det måste vara en jättesorg. Samtidigt har ni ändå honom kvar, men nu med helt andra förutsättningar.
SvaraRaderaHoppas att ni och andra som finns runtomkring honom i skola och hab kan lotsa honom framåt genom livet, hur det än utvecklar sig för honom.
Eva