Det börjar bli riv i grabben :-)

Det har hänt massor med Ludvig och det har säkert med att vi har satt ut den ena medicinen där biverkningarna var avskyvärda. Nu har han ju "bara" två mediciner kvar med grymma biverkningar men ändå, detta är en bra början.

Hans humör är mycket gladare, han ser piggare ut och är med mycket mer. Visst lever han i sin egen värld men ändå så märker vi att han snappar upp saker vi säger, det tar bara ett tag innan han säger det.
Igår så var bägge barnen i soffan och lekte och då slog Nora till Ludvig och Ludvig började fäkta vilt omkring sig och sen säger han, vill hon bråka eller...Nora är ju snabb och smiter iväg innan Ludvig har hunnit slå tillbaka men igår när vi sen skulle gå ut så stod Nora och tetades med honom och då stod hon vid ytterdörren så då fick han henne i sina klor :-) Han slog runt omkring sig och fick in några puttar på henne men hon skrattade mest. Det låter kanske hemskt att uppmuntra detta men med tanke på att han har varit så passiv så är detta ett stort framsteg, att han vill ge igen.

Idag åkte jag och Nora in till stan, vi gick upp på jobb och lämnade lite änglar där. När vi kom hem så berättade Kristian att Ludvig satt på sitt rum och lekte med sina älskade playmobilgubbar och sjukhuset. Då kläcker han ur sig, var är hon, snorungen :-) Om det var Nora han letade efter eller om det var babyplaymon det vet vi inte men kul lät det.

Han vaknade vid fem i morse och frös så jag gick in och la på honom täcket. Vid sex hade han fortfarande inte somnat men då behövde han gå på toaletten så Kristian tog upp honom. När de kom in på rummet så frågade Ludvig standardfrågan, är det natt fortfarande och vi svarar ja det är natt. Han lägger sig ner och Kristian hann inte mer än in och lägga sig förrän jag hör hur Ludvig skrattar och hör hur han leker inne i sin snurrfåtölj :-) Han tog sig ur sängen själv och tog sig in i sin koja, wow vilket framsteg men bu för att nu kan han ju göra det vilken tid han än vaknar på natten.
Idag har han även tagit sig igenom rummen på ovanvåningen, gick från tv-rummet till sitt eget rum och en gång så tog han sig ut ur sitt rum och var borta vid toaletten när vi kom upp på ovanvåningen. Det verkar som om han börjar orientera sig här hemma, bara han har något att hålla i, något att följa som dörrkarmar, byrå, sängen eller soffan.
Tror inte att han hade gjort det om vi hade sagt till honom att gå själv men när han får göra det på sina egna villkor så går det.
Vilket framsteg, vilken fighter och vilken självständighet för honom när han klarar saker själv.