tisdag 6 juli 2010

Lunchträff med ALD mammor och syskon

Idag hade vi en lunchträff med två andra ALD mammor och en syster till en ALD pojke.
Det var Annette, mamma till Max som vi har träffat tidigare och så var det Annika och hennes dotter Johanna som kom hit. Annika är mamma och Johanna är syster till Nicki som tyvärr inte finns längre.
De skulle komma hit klockan 12 och jag och Ludvig lämnade Nora vid nio på dagis. Min tanke var då att hur skulle jag få Ludvig stimulerad och ha ork kvar när de kom. Han behövde ju inte visa sin bästa sida vid första besöket :-)
Kom fram till att om vi körde en runda på förmiddagen så skulle han kunna leka bra sen så vi tog bilen och körde hem till mormor och åt frukost och sen körde vi hem så vi var lagom hemma till att fixa till lunch till våra gäster kom.

Vilken otroligt givande och intressant lunch. Vi är och har varit i samma situation men ändå så helt olika upplevelser och olika symtom på våra pojkar.
Vi har sådan tur som har träffat dessa underbara människor och har dem som stöd idag.

Det var underbart att se när Johanna och Annika kom så när de hälsade på Ludvig så satte de sig ner och sökte kontakten med honom och tog hans hand och presenterade sig. De har själv varit där med Nicki och vet hur viktigt det är med kontakten. Annette gjorde likadant sen när hon kom och presenterade sig som Max mamma för Max är ju någon som Ludvig verkligen har minne av.
Tiden gick så fort att Kristian fick åka och hämta Nora på dagis för vi satt bara och pratade och pratade. Mycket intressant att höra deras erfarenheter av vården och vad de tycker har varit bra och dåligt. Tror vi kan få mycket tips därifrån.

Tack för en underbar lunch!


2 kommentarer:

  1. Jag är glad att höra om dina nya vänner Madde! Hur gärna man än vill, är det omöjligt att förstå hur du har det när man lever kvar i det "vanliga" livet.

    Kram från Karin

    SvaraRadera
  2. Tack själv. Så himla god lunch du gjort!! Jag blir så imponerad av vår samlade kunskap. Otroligt egentligen. Det är sannerligen tur att vi har varandra. Timmarna bara rusade iväg. Vi måååååste göra om det med jämna mellanrum. Tänk att våra barn har samma grundsjukdom men är det så himla olika i hur det tar sig uttryck. Knas.

    Fast våra barn har faktiskt några saker gemensamt. Som
    att de kämpat/kämpar som hjältar.

    Kram kram kram
    Annette

    SvaraRadera