Idag när Ludvig åt mellanmål, filmjölk med havrefras så testade vi att han skulle äta själv. Vi satte hans ena hand intill skålen, skeden i andra handen och hjälpte honom vid första skeden. Resten klarade han själv, inte hela skålen men mycket mer än han har gjort tidigare. Idag filmade jag när han åt, tänkte ha lite olika filmklipp för att visa neurolog och psykolog eller rättare sagt vem som inom vården som är intresserade av hans utveckling.
När vi sen skulle äta middag så fick han en skål för vi tänkte se om det funkade att äta själv även vid detta tillfälle. Grillade hamburgare och makaroner, en klarade han men sen sa han ifrån att han inte själv ville.
Jag gjorde efterrätt idag, Ludvigs tidigare favorit men idag visste jag inte vad han kände för men tänkte att jag testar så det blev chokladpudding med grädde. Grannens barn har visat hur man gör med det, man ska blanda det så blir det extra gott :-) så det gjorde vi även idag och han riktigt njöt av sin efterrätt. Här gjorde vi samma sak som filmjölken, satte ena handen vid tallriken och skeden i den andra och han bara slevade in. Grymt gjort, det är nästan så jag vill fälla en tår av glädje av denna stora kraftansträngning från hans sida. Psykologen säger att vid varje tillfälle som han anstränger sig är som om vi skulle springa två maratonlopp så teoretiskt sätt skulle han ha sprungit fyra maraton idag. Det kallar jag grymt kämpat <3
Så himla duktig han är!!!!
SvaraRaderaVerkligen kul att få höra om hans framsteg.
Kram!
Tåren i ögat av lycka för Ludvigs skull. Självständighet inom ramen av vad han klarar. :-) Fantastiskt!!!!
SvaraRaderaKram Annette
ps. Du vet det där jobbiga jag messade om. De gav mig den cred jag önskade idag när vi åkte hem. "Det är först nu man fattar vad du gått igenom, det måste varit mycket värre än det här." då kunde jag säga att det var oerhört tung period, men att det inte går att jämföra.
Duktig kille! Gråt du en skvätt av glädje! Vi har haft en tuff vecka med mycket sjukdom. Bla har Winston varit så dålig att vi i onsdags var rädda att han skulle dö från oss. Jag satt med honom i famnen i bilen på väg till läkaren och har aldrig varit så rädd i hela mitt liv! Tack och lov kom han tillbaka till oss, men han är inte frisk än! Finns inget värre än när man ser barnen må så dåligt och inte kunna ta det ifrån dem. Du om nån förstår säkert vad jag menar!
SvaraRaderaTänker som alltid på er alla!
Kram,
Annika K
Duktiga duktiga Ludvig! Varje steg framåt är en seger! Ni är kämpar hela familjen! :)
SvaraRaderaKramar
Linda
En riktig liten kämpe.
SvaraRaderaMarianne