En sån underbar dröm

Vaknade i morse och insåg att det bara var en dröm...
Drömde om att Ludvig förflyttade sig själv genom huset, att han gick in på Noras rum och bara skrattade och sa, nej nej fel och så gick han ut ifrån det igen och in på sitt rum och satte sig och lekte med sitt lego.
Vilken underbar dröm och jag undrar om den blir verklighet igen. Eller inte om utan när istället.

Häromkvällen när barnen hade lagt sig i våra sängar (de somnar båda två där) så kröp Nora nära Ludvig och så sa jag till henne att hon skulle ta på hans arm och sen tog jag hans hand och la den på hennes så han kunde känna henne. Det spred sig ett sånt varmt leende på hans läppar när han kände hennes lilla hand och sen trevade han upp och kände på hennes ansikte och hår och leendet stannade kvar hos honom. Det var länge sen vi såg en syskonreaktion från honom och jag kan lova er att Nora kände sig överlycklig över att få en reaktion från honom. Annars puttar han bara bort henne när hon närmar sig honom så det har slutat med att hon bryr sig inte om honom längre.

Nu väntar vi på synenheten ska komma och sen är det är dags för återbesök i Lund.