Efter en ganska stökig natt till söndag och en stökig söndags förmiddag så byttes det ut. Framemot eftermiddagen och sen på kvällen så var det som om det infann sig ett lugn i Ludvig, ett lugn som det var länge sen vi såg.
Han och Nora satt en bra stund på hennes rum och lekte med Pippi huset och dockorna till där, sen lekte de affär inne på Ludvigs rum och så klättrade Ludvig själv upp i sin säng. Han har en ganska hög säng så det var första gången sen han kom hem som han gjorde det.
Vi åt middag och även där var det lugnt, nattningen gick bra och när han vaknade så var klockan 3.30 tidig måndagsmorgon. Kristian bäddade åt sig och Ludvig på bäddsoffan för att testa något nytt, kanske det beror på att han känner sig ensam som han vaknar och bökar och stökar på natten men det var det nog inte. Det tog en timme innan han kom till ro men det är bättre med en timme istället för tre.
Idag har lugnet fortsatt, inget bråk vid frukost eller middag. Lunchen hoppade vi över eftersom farmor och farfar kom hit och fikade och det gick också bra.
Kristian hade en liten dust med honom när jag och Nora var på rea och shoppade fina kläder till barnen. Då råkade Ludvig kasta sig så vilt omkring sig att han slog i vasken på toaletten och han fick lite näsblod men annars har det varit bra. Vi har lyckats vilseleda honom när vi har märkt att han har börjat vela.
Han har börjat röra sig mer fritt i huset nu, visst han behöver mycket hjälp när han ska förflytta sig eftersom han har svårt att mäta avstånd men han gör små försök i varje fall. Han har klättrat upp i sängen idag igen, idag skulle han sätta sig på sin lilla pall på sitt rum och då låg där saker i vägen på golvet ( de störde i hans ögonvrå), då böjde han sig ner och förde undan dem ( innan har han gått över dem eller skrikit på oss att ta bort dem), när han går i trappan tittar han inte ner utan trevar med foten och känner sig fram. Eftersom jag har trillat i trappan två gånger så har vi satt remsor med typ sandpapper/kardborre på trappstegen och det är de som Ludvig känner och när han är framme vid dem då är det dags att ta ett steg. Han börjar hitta sina små knep. Kan det vara så att han börjar känna en större trygghet allt eftersom tiden går och att han får vara hemma?
Vi ropar inte hej ännu, det är fortfarande lång väg kvar men eftersom jag ofta skriver om de jobbiga bitarna så kan det vara kul att läsa de positiva bitarna också :-)
Så skönt med lite liv som liknar vardag. Efterlängtat! Tänk vad skönt för Ludvig själv att han kan kontrollera sina orosmoment utan utbrott. Och jag tror att det är tack vare din och Kristians lugna inställning att han kan finna ro. Och att Ludvig börjar lita på att hemma är hemma lite mer permanent, även om det så klart kan bli bakslag.
SvaraRaderaSoliga hälsningar fr Karin