Envishet är bra, var hade vi varit annars?

Ludvig är grymt envis och det är faktiskt bra i många läge. Vi har börjat igen med att träna på att få på kläderna på morgnarna. Att få på strumpor när man inte ser och inte motoriken fungerar som den ska kan ställa till stora problem. Ludvig är envis, han ger sig inte och när vi vill hjälpa honom blir han vansinnig och drar av strumpan igen för att själv få på den. Det tar sin lilla tid men oftast får han på sig dem, samma sak gäller haken på jeansen, ibland funkar det på första försöket och ibland får vi hjälpa till.

Idag gick vi ut en runda på eftermiddagen, vi gick ner i byn för att posta ett brev och barnen fick inte på sig sina overaller utan de hade bara jackor. När vi skulle hem såg vi tydligt på Ludvigs ben att de inte ville som han ville. Det ena benet pekade åt ett håll och det andra på det andra hållet, balansen var svår att hålla och han vinglade bra mycket. Sista gången han går ut i sådan kyla utan overall. I varje fall så lyfte jag upp honom en bit för jag ville underlätta för honom men han blev så arg och bara skrek, ska gå, ska gå, kan jag inte gå? Okej då, jag släppte ner honom igen och han fick fortsätta att gå och han blev överlycklig och gick och skrattade för sig själv.

Tänk om han inte hade haft sin starka envishet, var hade vi varit då egentligen. Inte så stor idé att spekulera i det men jag beundrar hans styrka och envishet. Det får vi leva på i alla de andra tunga stunderna.