söndag 23 januari 2011

Får försöka tänka om

Vi fortsätter traggla vid mat och dusch, igår behövde han "bara" tvätta håret tre gånger men då istället börjde det tragglas om att det var fel pyjamas, suck.

Idag var det kört igen, håret tvättades tre gånger och sen tog vi ut honom ur duschen och torkade, smorde, borstade tänderna och till sist ögondropparna men ändå så tjatades det om, håret smutsigt, måste tvätta håret och skrek som en galning men vi valde att lägga honom ändå. 45 minuter låg han i sängen och muttrade, ville inte säga godnatt och var allmänt sur. Vi tog upp honom för att ta honom till toaletten och då började han igen med håret, att det var smutsigt så det var lika bra att ta in honom och duscha honom igen och när han sen var klar, då var det dags med pyjamasen igen, fel sort. Jag tog på glasögonen på honom, han fick ställa sig på pallen och vi tog bort tandtrollen en gång till och sen var det lugnt, nu ligger han i sängen och skrattar och är glad. Han sa godnatt och sovgott så nu vet vi att det är lugnt igen. Nu kan det bli att vi får springa några gånger för att han behöver torka näsan eller att nallarna försvinner från honom. Vi måste vara två vid duschningen eftersom vi måste byta av varandra när tålamodet det tryter, för det lovar jag att det gör.

Vi måste nog försöka tänka om, det känns som om när vi bryter honom i hans lek så hänger inte hjärnan med i våra svängar och han är inte riktigt med i vad som händer. Vi märkte nu vid middagen, han satt och lekte och Kristian gick upp för att hämta honom och han var inte alls redo att gå ner. Han satt ett bra tag på översta steget och vägrade gå ner, han skulle vara uppe. Till slut så fick vi ner honom men han var riktigt sur och det tog tid innan han "hämtade" sig och var med att det var dags för mat. Samma sak när han skulle duscha, han var helt inne i sin lek och inte redo för dusch. På något sätt måste vi lägga om rutinerna, tidigare hade vi bildschema som han kunde titta på och hålla reda på vad som skulle hända. Det har vi ju inte längre eftersom han inte ser. Men kanske är det något som behövs eftersom det verkar som om det tar ett litet tag för hans hjärna att tolka signalerna. Måste fundera lite och prata med specialpedagog och kanske arbetsterapeut om de har några bra tips för hur man kan göra till synskadade.

Det tär på hela familjen att det blir skrik och bråk vid så många tillfällen och Nora tar det mest på, vi ser hur hela hon tystnar och backar när han sätter igång. Strax efter att han har slutat då börjar hon med något, allt för att vi ska "se" henne också.

Imorgon bitti kommer avlösaren en stund, tisdag är det specialpedagog på Hab, torsdag annan specialpedagog och på fredag är det skolmöte. Vi ska även klämma in lite lekkamrater till Nora, hon får ju vara hemma ett tag till från dagis så...
Själv måste jag ta tag i mina böcker :-)

Ha en bra vecka!

4 kommentarer:

  1. Ständiga utmaningar...

    Håller tummarna för att ni ska få en bra vecka!

    Kram fr Karin

    SvaraRadera
  2. Det är inte lätt att hitta rutiner som fungerar! Antar att ni redan provat med att tala om för honom vad som ska hända en stund innan det är dags, typ "Om 10 minuter hämtar vi dig för då är det mat"? Då har han i alla fall hört det innan det händer!

    Hos oss är det nya att vi äntligen fått in Winston på dagis! Har stått i kö i 1,8 år för att få in honom på Bäcken (hade velat att han skulle börjat i augusti), men bättre sent än aldrig! Jag tycker det känns lite vemodigt faktiskt, men det blir nog bra. Tanken är att jag ska börja läsa, så jag söker lite, men det är inte så lätt när terminerna redan startat!

    Hoppas veckan innehåller en hel del positiva besked och framsteg för er del! Förstår att det tär på er på alla sätt och vis!
    Kram,
    Annika K

    SvaraRadera
  3. Kan man kanske inte pröva med en äggklocka? Säg till honom att om 10 min är det dags för mat och så berätta att när äggklockan ringer om 10 min så är det dags?!

    SvaraRadera
  4. Som ovanstående skrivit så är jag också inne på detta med någon slags "varning" som sker konternueligt fram tills dess att "händelsen" sker. Sen hur den ser ut eller är utformad, det vet jag inte. Vad säger psykologen om dessa tvång? Kan hon hjälpa er med detta? Är det bättre att "följa med" i tvånget, eller är det bättre att försöka bryta det?

    Det är inte lätt det ni har att kämpa med, men jag tycker ni gör ett grymt jobb. Heja, heja!

    Kramar

    SvaraRadera